...som vanligt i förra veckan. Det hade jag visst inte berättat för er?

Vi var på restaurangen "La Viridana" förstås, var annars blir man nästan mördad av för mycket mat? ;-)

Vi hade beställt 2 förrätter var att dela på sinsemellan. In fick vi var och en 5 (!) förrätter.

Vi slurpade oss igenom en soppa med "centollo antártica", dvs. "spindel-krabba" påstår översättningen att den heter...men jag tror nog mer på "Kungskrabba från Antarktis".Sedan fick vi ett spett med "presa iberica" (hm..kött på svenska..jag ger upp med översättningen) som hade som en röra av grönsaker till (dvs. pisto på spanska så vet ni vad jag menar för er som bor i Spanien, dock med lite fiiinare grönsaker).Efter det tuggade vi på en pasta med pestosås som hade basilikan utbytt till nån jätteovanlig ört från någonstans i Sydamerika och med bläckfiskbitar.Efter dessa 3 "bjudförrätter" kom då äntligen en av de förrätter vi hade beställt, nämligen lönnrökt "foie, micuit" (gåslever) på vaniljdoftande briochebröd och chutney gjord på bittra apelsiner tillsammans med ett glas med vin (Othegraven, Auslese 2002).Vid det här laget var jag proppmätt. Då kom nästa förrätt, ägg på en sås gjord av gåslever och Karl Johan svamp med riven svart tryffel över...och det vore ju synd att missa en sådan lyxig rätt. Eller hur?Jag glömde nämna att vi också fick ett fat med nån sorts brödbollar fyllda med ost. Ja, ni vet, den sorten som man inte alls blir mätt av.

Vi var lika korkade som vanligt och hade ju naturligtvis beställt in lättsmälta varmrätter...icke! Kött till varmrätt blev det för oss båda.

Efterrätt blev det naturligtvis inte. Jag knaprade tappert på den hemgjorda chokladtryffeln som det bjöds på tillsammans med minipersikor i vin.









Efter denna pärs så rullade vi ut från restaurangen så värdigt vi bara kunde övertygade om att Abraham fortfarande tror att vi arbetar som matkritiker på nån världskänd tidning eller att han i hemlighet är förälskad i oss båda två.

Eller de kanske bara har slagit vad inne i köket om vad vår gräns ligger för hur mycket vi kan proppa i oss på under en och samma middag? Vem vet? Men imponerade av vår matsmälningskapacitet är de nog!