...besöktes under påsken på ett annorlunda vis eller snarare sagt pga en annorlunda anledning. 

Jag var i Saint-Gaudens och ansökte om tillstånd till ett av mina trail lopp som jag arrangerar. Trail loppet T2H-46K som går av stapeln den 13:e September är väldigt speciellt för man springer i 2 olika länder i ett och samma lopp. 

Jag var lite nervös för min knaggliga icke-existerande franska som jag pluggade när jag var 13-15 år (skolkade mycket då...) och för att "byråkratmänniskorna" skulle göra det hela omöjligt. Men det gick jättebra! Tack vare min tablet (samsung), hitta-på-franska och stort leende så lyckades vi lösa allt. Inget speciellt tillstånd behövs då loppet inte utförs på några gator utan enbart uppe i bergen (på franska sidan). 

Efter det åts det en lunch med franska Gendarme (polismän) i staden Luchon och nya trailvänskapsband knöts och framtida planer diskuterades. Hur jag kom i kontakt med dem är en annan historia (Ett helknäppt telefonsamtal av en finsk-svenska boende i Madrid som skall arrangera ett traillopp uppe i Spanska Pyreneerna som går in på franska sidan av Pyreneerna. Allt på min "utmärkta" dvs. icke-existerande franska läsandes en text på ett papper och ett eget påhittat språk, spanska med ett franskt uttal...). Dessa franska poliser är med och arrangerar ett traillopp (Luchonanetotrail) som startar på deras sida och sedan springs in till oss på Spanska sidan av Pyreneerna. Minnesvärda dagar! 

Passade på att ta mig till Hospice de France där en av trailloppets kontrollpunkter (vid km 20) kommer att ligga för de löpare som deltar i loppet den 13:e September. Vackert, vackert!!!

Passade på att köpa lite franska trailtidningar, alltid kul att läsa om trails i andra länder.











...här uppe i Spanska Pyreneerna. Den hölls i en bokhandel, en representant från en vingård i Rioja hade hand om vinprovningen och en kompis skötte matdelen. Gott!!!




...där jag passade på att dela ut "flyers" till mina lopp. Jag fick dessutom chansen att träffa världseliten inom sky rumning och trail lopp. Luis Alberto Hernando är världsmästare i Sky running och han var jättetrevlig. Azara Garcia och Maite Moira är även de bland de bästa. 

Nu hoppas jag bara att de tackar ja till att  delta i ett av mina lopp!!!








Nu är det säkert många svenskar som tänker vem då? Emelie Forsberg är lite av en doldis i Sverige, men hon tillhör världseliten inom trailrunning och är känd i hela världen. Hon tillhör de allra bästa. Här i Spanien är hon lite av en kändis. Ja, bland de som springer förstås. Emelie var gullig och retweetade "flyern" till mina trail lopp. Lite hjälp är vi hemskt tacksamma för!

¡Muchas gracias, Emelie!

Så här ser "flyern" ut:



 Mer om dessa lopp kan du läsa om här: www.trail2heaven.com
...är något som jag tycker är en ganska häftig grej med att ha en blogg. 

Träffa helt  "främmande" människor som man aldrig har träffat förut och så känns det som man har kännt varandra i flera år. Fast det har man ju ofta i och för sig. Eller något liknande, man har ju läst varandras bloggar. 

I Lördags fick jag äntligen chansen att träffa bloggerskan som har bloggen "Cancel Sunday - gnällbältsblues" som ni kan läsa här:

http://cancelsunday.blogspot.com.es/2014/04/spanien-gor-mig-till-en-lika-delar.html

Hennes humor var lika vass i verkligheten som när hon skriver. Sarkasm tillhör ju mina favoriter, så den här tjejen gick hem hos både sambon "el gato" och mig. Trist bara att både sambon och jag var så trötta bara...

...fast det tar vi igen nästa gång när hon har flyttat hit ned till Madrid! ;-)

...och fråga mig inte hur detta skedde. Tydligen så är det inte så bra att byta lösenkoden när man är bakis...


När man inte kommer ihåg lösenkoden till sin iPhone och sedan trycker in den felaktiga ett antal gånger så blir mobilen avaktiverad. Det finns tydligen inget annat sätt att få den att fungera förutom att man "raderar enheten" och sedan ominstallerar allt. Vilket betyder att du förlorar all information (foton, telefonnummer osv.) du hade på den ifall du inte har gjort en säkerhetskopia och sparat denna i t.ex. iCloud. Vilket vederbörande gjorde 1 gång någon gång förra året...förhoppningsvis.

På Söndag skall jag till en Apple store för att få hjälp av vad de kallar för "genius", dvs. en fjunig, finnig tonåring som är datanörd och lever för Apple med andra ord.

Well, well...det är ganska intressant att märka hur beroende man har blivit av whatsapp och liknande och ändå har jag bara haft en smartphone i mindre än ett år!


...efter den blev det god, välförtjänad mat och gott vin!


Proppmätta gick vi en promenad för att "smälta maten" då den sedvanliga likören Pacharán inte tycktes klara av den biten. Vi passade på att ta typiska turistfoton dessutom. Innan "efter-maten-drinkarna-för-att-smälta-maten"...





Loppet då? Ja, det var hemskt, lika hemskt som vanligt. Segovia är full av backar och halvmaran går upp och ner, ner och upp, hela tiden. Jag frågar mig varje år vad sjutton jag gör där när jag lider i backarna.

Jag var jätte, jättetrött och hade riktiga problem med att klara av att övertyga mig själv om att jag skulle avsluta loppet. Till slut gick jag i alla uppförsbackar. Faktiskt enda andledningen till att jag överhuvudtaget klarade av att ta mig in i mål i år. Det var inte mina ben som var trötta utan hela jag... Jag har tydligen anemi (antagligen fick jag det efter att jag hade "viruset från helvetet" som gjorde att jag hostade konstant i 4 veckor) och började äta vitaminer 3 dagar innan halvmaran.

Min skada då? Ja, jag kände faktiskt inte ens av den. När jag till slut kom i mål (nästan 14 minuter mer än förra året!) så var jag jättearg på mig själv. OCH TRÖTT. En kille kom fram och hjälpte mig att ta av mig chipet och han frågade vad som hade hänt med min fot (jag springer fortfarande med "tobillera", minns inte hur man säger det på svenska). Jag berättade om mina 4 månaders sjukskrivning, sprickan och den stukade vristen (ledbandet) och han sade:

"Men då är du väl glad nu?"

"Nej, jag är jättesur på mig själv för jag hade en mycket bättre tid förra året (sprang t.om. in bland de första 30 tjejerna) och nu ville jag naturligtvis vinna över mig själv eller åtminstonde ha samma tid.", svarade jag

Hans svarade: "Men vad säger du?!! Du har JU lyckats BÖRJA springa IGEN efter din skada. Du har ju lyckats återhämta dig jättebra och snabbt! Det är inte alla som klarar av att springa en halvmara."

"Si, ¡¡¡tienes razón!!!" (Ja, du har rätt!!!), svarade jag och verkligen tyckte det. VAD tänker jag med egentligen??? Jag har ju faktiskt haft en jättesnabb återhämtning om man tänker på att jag slutade att gå med kryckor i slutet på Augusti. Jag började springa, eller jogga, för första gången den 7:e Oktober (bildbevis i Instagram här). Efter det har jag inte sprungit speciellt mycket för det har blivit totalt 5 olika resor med jobbet varav 2 till USA. Sedan blev jag ju som sagt sjuk och de senaste 6 veckorna innan denna halvmara har jag bara varit och sprungit 3 ggr. Inte så himla bra förberedelse kanske.

Jag tänkte när jag gick därifrån och mötte sambon "el gato" att ja, han har helt rätt. Jag skall vara glad över detta lopp och min bedrift. När sambon frågade hur det gick svarade jag:

"Jag kommer ALDRIG att komma tillbaka och springa detta lopp igen. HEMSKA, JÄVLA (förlåt!), HELVETES backar!!!"

15 minuter senare efter att ha strechat och när jag hoppade in i duschen, så hojtade jag till och sade till sambon:

"Nästa år, då JÄVLAR skall jag springa SNABBT i detta lopp!!!"

Jag tror alla löpare känner igen sig nu ifall jag inte har fel? ;-)

Hejdå Segovia för denna gång!!! Nästa år kommer jag att springa mycket snabbare!!!