...kommer fram i denna "Utmaning" som jag fick av Karlavagnen i slutet på Januari. Men de brukar ju faktiskt säga att "Fint folk kommer alltid sist!" ;-)


Vad gjorde du för tio år sedan?
För 10 år sedan var det fjärde året som jag bodde i Sverige igen efter 4.5 år i Madrid. Jag flyttade tillbaka till kära gamla Svealand, denna gång tillsammans med sambon "el gato", och redan första veckan längtade jag tillbaka till Madrid och undrade vad fan jag gjorde i Sverige igen.

Det var år med hemsk "hemlängtan" (till Madrid) och jag var antagligen skitjobbig för alla andra som tjatade om Madrid hit och dit hela tiden. 2002 hade jag fullt upp och pluggade till datanörd på Universitetet medans jag jobbade extra varje helg på olika krogar.

Vid det här laget var inte bara jag utan även sambo trötta på Sverige. Sambon skrämde nästan vettet ur mig första året då han sade:

"Jag förstår inte varför du avskyr Sverige så himla mycket och inte vill bo här. Detta är ju underbart. Jag skulle tänka mig att stanna här för resten av livet...", som han uttryckte det.

Ve och fasa, tänkte jag och var smart nog att hålla tyst och lät honom upptäcka det själv istället. Så envis som han är så hade han nog stannat kvar för att bevisa att han stod ut ifall jag hade sagt nåt vid det tillfället.

Efter 2 vintrar kom det:

"Vi måste dra härifrån, jag står inte ut lääängre", sade han desperat med tårar i ögonen en Majmorgon när det hade snöat än en gång.

Egentligen var det inte bara vädret utan mer livstilen som var orsaken till att vi tröttnade på Sverige. Sambon råkar vara en typisk madrileño (madridbo) som är oerhört rastlös och som äääääälskar att kunna gå ut och njuta av "aperitivo" ståendes i nån bar för att inte nämna suget efter fotbollen, dvs. Atletico de Madrid matcherna. Han tyckte alltid att det var så lite folk överallt och vi bodde i Stockholm... Hans första reaktion i Sverige var:

"Vad har hänt här? Har en atombomb exploderat? Var är alla?"

Jag är likadan, jag älskar att ha mycket folk omkring mig och ibland känns t.o.m. Madrid för litet som har 6 miljoner invånare.

2 flugor slogs ihop i en smäll och nästsista och sista året på Universitetet pluggades på bara 1 år. Jag jobbade som bartender / servitris samtidigt som jag pluggade, full rulle hela tiden, men jävlar vad effektiv jag var på den tiden! Hade man bara 1 timme till tentaplugg så pluggades allt in på den timmen...Jag var inte bara präktig och ordentlig på den tiden för det festades en hel del under denna tid med jobbarkompisar från krogen, universitetspolarna, spanjorer som var på besök och kompisar.

Direkt efter sista tentan drog vi till vårt kära Madrid! ¡¡¡Adiós Sverige!!! ¡¡¡Hasta nunca!!! (typ som, Vi ses aldrig igen)

Kvar lämnade vi häpna studiekamrater, arbetskamrater, familj och vänner som trots vårt tjat om att flytta tillbaka nog inte insåg att det skulle gå så himla fort när vi var klara med studierna...

Vad gjorde du för ett år sedan?
Orkar inte ens skriva om eländet. Jag försökte återhämta mig från bilolyckan (från året innan då jag gjorde mig illa i nacken), gick mer och mer upp i vikt pga stillasittande (pga nacken), hade tillbringat nästan varje dag på sjukhus i 6 månader (sambons morföräldrar var inlagda...ena gick bort i lugncancer och andra hade problem med hjärtat osv. och vi är de enda släktingarna), jobbade och kämpade på så gott det gick. Jag försökte med andra ord hålla näsan ovanför vattenytan typ...

Fem snacks du gillar?
Choklad, choklad, choklad, choklad och mera choklad.

Fem sånger du kan texten till?
Inte en enda kan jag...jag tillhör mer den typen som sjunger samma refräng om och om igen. Sambon "el gato" brukar jag driva till vansinne när jag härmar Arja Saijonmaas finska brytning och vrålar "Jag vill tackaaaaaaaaaaaaaaaaaaa liiiiiiiiiiiiiiiiiiveeeeeeeeeeeeeet" tills han blir sur på mig! :-)

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär?
1) Inte ens hämta min laptop på jobbet

2) Försvinna från jordens yta typ. Under väääldigt låååång tid så skulle jag resa omkring och följa efter de olika skidsäsongerna i olika länder/kontinenter typ. Avbrott från detta då och då med besök i storstäder och stränder

3) Köpa mig en lägenhet med utsikt mot Retiroparken, ett hus i Algarve (Portugal) och sedan ägna mig åt att bo på dessa ställen samt i vårt hus i Pyreenerna flera månader åt gången. När jag tröttnar på storstaden drar jag till bergen och när jag tröttnar på det drar jag till stranden osv.

4) Ägna mig åt att träna vardagligen i mitt vardagsliv (typ en dag golfa, en annan dag springa osv.). Sedan skulle jag nog öppna nåt eget (restaurang t.ex.) som hobby för att kunna gå dit och "leka" ibland.

5) Hjälpa nära och kära med lite "småslantar"

Fem dåliga vanor?
Oj, bara 5?!

1) Jag sjunger falskt och hittar på sånger till katterna på mornarna när jag fixar iordning mig (fan, jag låter som nån galen katt-tant...)

2) Min stora last är choklad (jag är en riktig "chokladoman") och har jag detta hemma äter jag upp ALLT på en gång. Spara och vara måttlig ingår inte i min vokabulär...

3) Svär mycket och gärna när jag kör bil här i Madrid då en av mina favoritsysselsättningar är att förolämpa de andra urusla (naturligtvis, vad annars?) förarna

4) Får fantastiska idéer som jag vill genomföra och planerar och planerar (skriver mycket och långa listor, jag är inte bara en "chokladoman" utan även en "listoman". Det är nog typiskt svenskt tror jag. Det här med att skriva listor.)...och sedan genomför jag aldrig mina idéer eller då jag börjar avslutar jag aldrig.

5) Enligt min kära mor var jag väldigt jobbig som tonåring då jag jämt och ständigt rapade högt bara för att retas med henne. Hon utbrast alltid: "Men sluta, du är ju en tjej!" och det fick mig att producera ännu fler. Jag är fortfarande en baddare på att rapa på beställning fast nu är jag en riktig señorita och håller inte på så längre... Bita på naglar och sånt sysslar jag inte heller med. En ful ovana och dålig sådan för mig själv är att jag har blivit så himla lat när jag pratar. Jag pratar ju engelska på jobbet och skriver allt på engelska där. Sedan pratar jag en mix av spanska och svenska hemma. Pluggar tyska gör jag på fritiden. Allt detta gör att min spanska blir bara värre och värre. Som sambon "el gato" brukar säga: "Säg alla artiklar tvärtom, så kanske du lyckas säga en mening rätt". Jag skyller på engelskan för förr hade jag knappt nån accent alls och nu har jag någon knäpp accent när jag pratar spanska. Den gör att folk gissar på att jag är engelska, amerikanska eller kanske från Australien, men definitivt inte från Sverige. Strange...

Fem saker du gillar att göra?
Slösa bort min lön på att äta och dricka gott på restauranger, "sporta" (springa, åka skidor, bergsvandra, spela golf) resa och jag älskar att läsa. Sedan gillar jag ju också nåt så enkelt som att umgås med vänner. Med gör väl alla?

Fem saker du inte skulle klä dig i?
Kläder man skall klä ut sig i, dvs. till halloween fester och dylikt. Höga klackar och smala klackar, jag är totalt okapabel att gå i klackar. Mina äventyr sträcker sig till platåskor och klackar som är ganska korta och breda. Mönstrade kläder med blommor typ. Volanger och rosetter och sådant tjafs. De här jeansen som alla har, de som är smala nedtill. Skinny jeans eller vad de heter. Det är jag för kort och för fet för. Jag läste nånstans att ifall man har byxor som är lite utsvängda nedtill ser man längre och smalare ut. Det övertygade mig ivarje fall, och sedan dess har det blivit min religion och jag känner mig sååå himla smal och lång.

Fem favoritleksaker?
Internet, min blogg, min ipod (för att kunna springa med musik), mina böcker och mina katter såklart (vad får en att skratta lika mycket än knäppa katter?).

Fem personer att skicka vidare denna utmaning till?
Oj då, jag är nog lite försent ute just nu. Alla tycks ju ha gjort denna utmaning redan på ett eller annat sätt. Jag hoppar över denna för att inte skämma ut mig...då jag har noll koll på vilka som redan har gjort denna.

...det tycker sambon "el gato" är en jättebra idé som han då och då försöker övertyga mig om.

Han tjatar om att jag som ändå tjänar tillräckligt för oss båda borde pensionera honom så han kan bli min hemmaman. Han lovar att ge mig frukost varje morgon, göra min lunchlåda, städa, diska och sedan göra middagen och vänta på mig naken med bara förklädet på typ...ha, ha.

Iförrigår övervägde jag nästan detta alternativ när han fick för sig att han skulle baka muffins. Vad gott med muffins med hallon och choklad i! De växte inte så mycket på höjden men de smakade underbart. Någon sade till mig att man skall lämna degen i en timme så att den får jäsa, men det stod det inte något om i receptet. Sambon följde svenska recept som han hade hittat på Internet.

Snacka om att hans arbetskamrater blev paffa när han dök upp på jobbet och bjöd på hembakade (av honom) muffins. Inte så vanligt i Spanien direkt...att en spansk "macho" gör sånt. Vissa av hans jobbarkompisar tror fortfarande att han hade köpt dem och inte själv bakat...

Tack och lov för att "min" spanjor inte är som alla andra spanjorer!!!

...är jag nu!


Min jobbarkompis lurade nämligen iväg mig till frisören häromdagen. Jag som inte har varit hos frissan på typ 100 år. Sambon "el gato" är den som brukar få äran att klippa mig. Jag hatar nämligen det faktum att alla frisörer alltid klipper av för mycket och sedan skall fixa det som man skulle vara med i Dynastin eller Dallas. De blåser och fönar håret så man ser ut som en chupachups-klubba! Dessutom brukar alla frisörer erkänna att mitt hår ändå kommer se likadant ut efter ett par timmar, dvs ligga platt då mitt hår är så tunnt.

Denna gång blev jag medbjuden och tänkte att ja och då kan jag ju alltid gå... Jag kan ju alltid klippa upp det lite grann där bak i och med att sambon bara brukar klippa rakt av.

Sambon "el gato":s ord efteråt när jag frågade om hans åsikt var:

"Vill du verkligen veta?", undrade han

"Ja, fast var snäll nu, använd "mjuka" ord...", svarade jag

"Du ser äldre och tjockare ut", svarade han

Ups, om de var i det snällaste laget så vill jag verkligen inte veta resten! Ha, ha...

Våra kompisar som vi åt middag med samma kväll fick en smärre chock när de fick syn på mig, men det förstår man ju. De har aldrig sett mig med någon annan frisyr under alla dessa år. Reaktionen blev inte att polaren "Don Quijote" lade sig på golvet och asgarvade som jag trodde. Hans reaktion var att det var modernt och passade mig. Han är okapabel att ljuga så enligt honom är det ok. "Dulcinea" tyckte att det var ok och att jag såg ut som Renee Zellweger. AAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRG, säger jag som de brukar göra i tidningen Coure.

Själv är jag nöjd med uppklippningen av håret där bak, men resten blev nog i kortaste laget. Jag fattar inte att frisörer totalt ignorerar vad du säger..."Jag vill inte ha det för kort på sidorna och framme", "Jag vill inte ha någon komplicerad frisyr som jag måste hålla på och joxa med på mornarna". Jag funderar allvarligt på att skaffa mig en vodoodocka som liknar frisören...tills dess hoppas jag på att mitt hår växer snabbt och att jag ivarje fall börjar likna den här varianten av Renee istället!

...när sambon "el gato" slängde ihop en "typisk" svensk middag eller ivarje fall med svenska influenser igår som smakade underbarare än underbart. Vi hade lyckats hitta rabarber i Madrid!


Han lyckades med konststycket att få fram smaker ur min barndom! Han gjorde min favoritefterrätt nämligen rabarberpaj med havre och det smakade precis som när mamma brukade laga den!


Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh, jag är lycklig! Som jag sade till "el gato" igår:

"Lo has cagado...¡ya no te voy a dejar nunca! ¡¡¡Ya me tienes que aguantar hasta que me muera!!!"

(Du har gjort ett misstag (egentligen slang: du har skitit det)...nu kommer jag aldrig lämna dig! Nu måste du stå ut med mig tills jag dör!!!)




Förrätten bestod av kantarellsoppa med färsk oregano och riven parmesanost över. Varmrätten var tournedos med kantarellröra och efterrätten var rabarberpaj med lite hallon i och vaniljglass. Allt nedsköljdes med en flaska rött som är en crianza men smakade som en reserva, Pago de carraovejas.

...eller snarar om jag uppfattas som svensk eller spansk frågade Rasmus mig om (se kommentarer).


Detta kanske är nåt som fler är nyfikna på så jag lägger upp mitt svar här:


Jag känner mig nog inte så himla utländsk längre och brukar till och med glömma bort att jag ser så himla utländsk ut. Det har hänt när jag är ny på nåt jobb och vi är i matsalen att jag märker att folk glor på mig...och då först inser att jag ser annorlunda ut (dvs icke spansk).

Folk på jobbet brukar skämta och säga att jag är mer "madrileña" (madridbo) än de själva. Fast detta beror nog mest på att jag känner till Madrid väldigt bra och ägnar mig åt att slösa bort mestadelens av min lön på restauranger (de frågar alltid mig om råd vart de skall gå ut och äta osv.). :-) Själv brukar jag säga att jag är från Andalusien...hör de inte det på mitt "seseo"?, dvs att jag ibland uttalar c och z fel...dvs läspar inte...och hur jag överdriver. Folk från Andalusien är kända för att överdriva mycket.

Jag har bara en utländsk kompis (tyska) och det hjälper ju till i din integrering i Spanien. Jag tror att ifall du vill bli "accepterad" så är det hemskt viktigt att du inte lever i din "burbuja" (bubbla) som jag kallar det...med nästan bara svenska (eller andra guiris, dvs utlänningar) kompisar, svensk TV, svenska tidningar osv.

Ifall jag träffar någon för första gången så brukar jag märka att ser de mig som en "guiri" (pga utseendet), men det brukar inte vara så himla länge...sedan förändras attityden (dvs. de slutar fråga om hur Sverige är och dylikt) efter ett tag. Ibland tar det bara någon timme och ibland dröjer det tills nästa gång vi ses.

Jag tror att först och främst spelar spanskan sin roll här (hur pass bra du pratar och förstår) och även hur du lever...mitt liv skiljer sig ju inte från deras. Fast främst tror jag nog att det har med språket att göra. Man kan prata hur bra spanska som helst utan brytning men fattar man inte sarkasmen och jargongen här, så dröjer det längre innan man "accepteras". Detta har jag sett hända med vänner som pratar hyfsat, men inte har bott här så länge...då händer det oundvikliga: Spanjorerna ägnar sig åt att "tomarles el pelo" och "torearles" (ungefär som att driva och luras med dem). De fattar helt enkelt inte hur spanjorerna tänker eller deras humor.

Ett bra exempel är att här ägnar de sig oftast väldigt mycket åt att driva med varandra ("jävlas") och pikar varann speciellt med just det som man vet irriterar den andre fast alltid med humor. I Sverige anses detta vara ohövligt och inget man gör. Jag tyckte det var skitjobbigt när spanska kompisar höll på och larvade sig över min accent eller dylikt. Det bästa tipset är att snabbt luska ut vilken punkt är den svagaste hos din "motståndare" (kan vara allt från för tjock rumpa, till att man är en lantis, är dålig på engelska osv.). När du vet detta är "kriget" igång! ;-)På jobbet är man oftast hövligare, där ägnar man sig ofta åt att diskussionens konst...man tycker tvärtemot och diskuterar i all oändlighet fastän man egentligen tycker likadant.

Min sambo, "el gato", tyckte det var väldigt svårt i början i Sverige. Han började plugga på Universitetet och skulle presentera nåt. Han kom hem med slokande öron och sade:

"Där satt läraren och de övriga 50 studenterna och bara glodde på mig med konstiga miner efter mitt skämt..."

Då hade han slängt ut sig nåt sarkastiskt eller sagt något helt gravallvarligt som om det vore sant (vilket det inte var, typiskt spanskt sätt att skämta) och svenskarna fattade noll och trodde att han menade allvar, ha, ha :-)

Några av min kompisar har nu fått till uppgift att lista alla "knäppa" saker de tycker att jag gör pga att jag är utlänning. Det skall bli intressant att se...jag kommer publicera det här på bloggen. Tyvärr så tror jag att det mesta har nog mindre med att göra med att jag inte är spansk och mer med att jag helt enkelt är knäpp, ha, ha ;-)

...blev Sara som har bloggen Looking for Sara.

Det fick mig att minnas varför min sambo "el gato" kallas för "el pupas" (pupa är ett ord som små barn använder för ont/smärta) eller "el gafe" (typ otursfågel, fast snarare en sån som orsakar otur) av våra kompisar.

Ena sommaren så fick sambon "el gato" en fästing i magen och knaprade på jättestark penicellin i 2 veckor som gjorde honom till ett snarkande vrak i typ ett halvår efteråt. Sommaren efter trampade han på samma slags fisk (Fjärsing) som Sara gjorde fast i Algarve.

Sambon "el gato" lade sig ned på handuken och bet sig i hårt i knytnäven och låg och gnydde av smärta. Svettdropparna kröp fram i pannan medans han låg och vred på sig. Jag fick knappt titta på tån som han hade ont i.

En äldre dam kom fram och sade att nån borde kissa på honom...ha, ha. Sambon tittade inte ens upp från sin handuk. Tydligen hjälper kiss mot maneter och sådant men ej dessa fiskar.

Jag fick absolut inte säga till livvakten...eller ens tänka på att ringa nån läkare. Min sambo är "lite" blyg skulle man kunna kalla det...

2 timmar tog det tills han kunde sätta sig upp och börja undersöka sin fot och sedan haltade vi hemåt i uppförsbacke.

Han kunde inte löpträna på en månad efter det. Efteråt fick vi veta att man skall vara riktigt försiktig med barn. Ifall ett barn blir stucket blir de oftast medvetslösa pga smärtan. Jag vet inte hur ont det egentligen gör. Jag vågar inte riktigt lita på min sambo då han är man...he, he. Brukar män inte vara värst och gnälla mest? ;-)

Tips för hur du skall göra efter ett stick ifall du inte är lika macho som min sambo hittar du här

...är du.

(Para mi la definición perfecta del amor eres tú)

Detta är ett kärlekscitat som skulle kunna beskriva hur jag känner för mannen på bilden som delat mitt liv i 16 år nu. Nu råkar jag inte vara så oerhört jätteromantisk direkt utan väljer ett annat citat för att beskriva vad jag känner idag:

"¡Quítate el papel porque eres un bombón!"

(Ta av dig pappret för du är en chokladpralin!)

Detta brukar oftast skrikas ut av vägarbetare till tjejer som går förbi;

"¡Guapa! ¡Eh tú, guapa!", skriker de

"Si?", svarar tjejen

"Quítate el papel", skriker de

"¿Qué?", undrar tjejen

"¡Que te quites el papel, porque eres un bombón!", svarar de förnöjt

(Snygging! Öh du, snygging! Ja? Ta av dig pappret! Vad? Ta av dig pappret för du är en pralin!)

Ikväll skall firas att vi har stått ut med varandra såhär länge. Hur då? Jo, genom att äta och dricka såklart! Vad annars?! Vi befinner ju oss i Spanien...

...blev sann förra Fredagen för en sådan matsnobb som jag är. Jag vill inte ens nämna min sambos, "el gato", min när han insåg att restaurangen Iroco vi skulle äta middag på tillhörde Vips-kedjan!



¡¡¡QUE HORROR!!! (Vad hemskt!!!)

Jag har dock inte alltid varit en sådan matsnobb som jag är i dagens läge. Det är olika faktorer som har spelat in i min utveckling till att bli den fulländade, fisförnämnda gourmetätaren som jag är nu. Bland annat en sambo, "el gato", som TOTALFÖRBJÖD ketchup när vi flyttade ihop.

- "What?!!", tyckte jag som hade den svenska (?) vanan att hälla ketchup på typ allt...

- "Ketchup es basura americana" (Ketchup är amerikanskt skräp, tyckte sambon)

- "Jamen, det är ju pasta vi skall äta?", tyckte jag...

- "Pastan har redan en SÅS!!!", tyckte han och hotade mig att han inte skulle laga någon mer mat åt mig ifall jag någonsin hade ketchup på något han lagade.

Nästa steg i min gourmetutveckling var att "el gato" smygvis införde kött som han stekte mindre och mindre för varje gång tills jag en dag till och med fick beröm på en restaurang i Paris då jag beställde in min köttbit "bleu".

Bleu är som engelskans rare...typ man steker bara på ena sidan och köttbiten är så rå att den nästan springer iväg...

Andra faktorer i min utveckling är sambons omåttliga intresse för matlagning och uppenbarliga talang för det. Att vilja bli serverad och smörad för på restaurang är jag nog inte ensam om att ha som arbetsskada efter att ha jobbat många år inom krogbranschen...

...att våra löner har blivit högre och högre genom åren hjälper ju naturligtvis till att höja kvaliteten på det vi stoppar i oss, både hemma och på restaurang. Jag minns fortfarande hur vi fyllde hela kundvagnen med sallad och grönsaker, inget kött eller fisk för det var för dyrt här i Madrid förr i tiden. I Sverige när vi pluggade blev det tvärtom...ingen sallad eller grönsaker för det var dyrare än allt annat...

I dagens läge fnyser jag föraktfullt åt de som häller ketchup på sin mat (få spanjorer använder det överhuvudtaget) och förväntar mig att bli serverad utsökt mat av bra kvalitet när jag går på restaurang. Speciellt ifall jag har betalat de priser som dessa:
Istället blev vi serverade smaklös mat på en restaurang som låtsas vara något den inte är. Steak tartaren var utblandad med yoghurt! Carpaccion hade ostsås istället för riven parmesanost osv.












Det enda som var någorlunda ätbart var efterrätten och vinet, Licinia, var otroligt gott trots att det var från Madrid!

...av saker han kommer att göra för mig och åt mig. Min sambo "el gato" har nämligen fått för sig att min så kallade "karriär" går spikrakt uppåt och att det ändå ingen idé att han fortsätter att jobba då jag ändå tjänar mer än honom.

Istället tjatar han om är allt han kommer att göra för mig (t.ex. laga mat, skjutsa mig till jobbet, bara ha förklädet pa, förebereda min matlada osv.) när jag har "pensionerat honom" och han blir hemmaman.

"¡¡¡Ni en sus sueños!!!"

(Inte ens i hans drömmar!!!)

Jag mindes detta dc jag läste titeln på boken, "Om jag vore din hemmafru", som Peppe i Livet & Helsingfors tipsar om

Helskönt namn på min sambos lista...ha, ha..."Om jag vore din hemmaman". Han borde kanske skriva ned allt skriftligt så kan jag ju kanske ta en fundera över det...;-)

1) Spanjorer har fortfarande svårt för det här med att man tänder ljus hemma. Nu har IKEA börjat ändra på de vanorna men förr när man tände ljus hemma var alltid reaktionen:

"Vad händer här? Varför har ni det som på en kyrkogård?"

Det var typ enda stället man tände ljus på...i kyrkan och på kyrkogårdar.

2) En annan irriterande ovana spanjorer har är när man skall bjuda på middag och man släcker ned och tänder ljus för att göra det extra mysigt. När man skall sätta sig så är det alltid någon spanjor som reser sig upp och tänder lamporna.

"Neeeej, tänd inte!", säger jag.

"Ja, men vi SER ju inte maten. Jag kan inte äta ifall jag inte S E R vad jag äter.", är alltid svaret.

"Du äter väl med munnen inte med ögonen", muttrar jag alltid till svar...

Detta efter att man har dukat fint och ansträngt sig extra mycket för att det skall vara mysigt, som förresten är ett av de 2 ord i svenska språket som min spanska sambo "el gato" hatar mest.

Han brukade alltid muttra och säga extra släpigt när han härmar oss svenskar:

"Det är sååååå myyyyysigt" och

"Det var sååååå treeeeeeeevliiiigt"

En annan grej han tycker är skitlöjlig med oss svenskar är när man ringer och tackar för senast eller skickar tackkort. Jag tror fanimig att han låg på golvet och asgarvade varje gång det hände...


Kolla in dessa svenska vanor...eller ovanor:-)

Jag läste att Blondibella var interesserad av att köpa lägenhet i Spanien som en investering.

Själv har jag inte råd att köpa en lägenhet i Madrid då min plånbok är för smal för min för (tyvärr) dyra smak... Att det alltid skall vara så att man bara gillar det som är störst, vackrast och dyrast!

Jag är dessutom såpass kräsen att skall jag bo i Madrid så totalvägrar jag att bo ute i "ghettona utanför M30-ringen (motorväg)" som jag kallar dem. ;-) Dessutom är det väldigt få stadsdelar som jag gillar överhuvudtaget (för att bo i) i Madrid. De enda områden jag skulle kunna tänka mig är Chamberí, Centro och Retiro och då bara på vissa ställen i dessa områden...




















Jag sitter och kikar på olika lägenheter just nu som finns att hyra. Vi är väldigt nöjda med vår lägenhet som vi hyr, men dock ganska trötta på den samtidigt. Vi betalar 1117 Euro i hyra (ingen el, vatten eller värme ingår) för ca 80-90 kvadratmeter (2 sovrum, kök, vardagsrum, 2 badrum, pool, paddlebana, garage) vilket är dyrt i dagens läge. Hyrorna börja gå ned och vi har dessutom inget källarförråd vilket driver mig till vansinne!

Jag älskar att flytta in i en ny lägenhet för då får jag möblera om och ändra på allt! Det råder nämligen totalt möbleringsförbud hemma hos oss sedan sambon "el gato" kom hem en kväll och inte tände i sovrummet när han gick och lade sig...

...på golvet eftersom sängen stod på en ny plats! :-)

Denna lägenhet har jag kikat på och kontaktat för den är billig (bara 800 euro). Den är i minsta laget för oss, bara runt 50 kvadratmeter. Jag vet inte hur de har lyckats få plats med 2 sovrum där! Fast den har bara ett badrum och inget eget kök utan ett öppet "minikök" mot vardagsrummet. Ifall det ingår ett källarförråd och garage för 800 euro/månad så är jag beredd att flytta in! Balkongen är underbar och de har dessutom pool. Jag har kontaktat dem så vi får se om det är något intressant och ifall den fortfarande uthyres.



Denna webbsida är en av de jag gillar mest när jag letar lägenheter.

Tjockisen, el gordo, är inget annat än Jullotteriet! Jag sitter och väntar med spänning på att äntligen få vinna högsta vinsten... :-)

Här kan du följa dragningen direkt

Traditionen här är att man köper en eller flera "tiondelslotter" (decimo) som alla har samma nummer. Sedan delar man ut det nummer man har köpt till nära och kära (familj och vänner). Dessa ger i sin tur dig en lott som de har köpt.

Här kan ni läsa en svensk beskrivning av Jullotteriet (jag är lite för lat idag för att skriva om det själv!)

Min sambo, "el gato", som det statistik-freak han är har gjort ett excelblad med de lotter vi har köpt, fått eller bytt och varifrån de kommer. I år är det kris och vi har bara köpt lotter för 400 Euro... ;-)

...Igår åkte vi förbi IKEA för att handla mattor, lampor och sånt till vårt nya ställe uppe i Pyreneerna. Här i Spanien har IKEA även en matbutik med svensk mat och godis. Gissa min lycka då sambon "el gato" säger till mig där jag står i kassan och skall betala min Paradis, pepparkakor och Dajm;

- "Kolla dom har Julmust igen!"

- "Va, va, VAAAAR???!!!!", flämtade jag hispigt

Han i kassan undrade vad det var för dryck då jag tydligen var så uppenbarligt förtjust att de äntligen hade tagit in Julmust igen efter typ 3 år.

- "Julmust", svarar jag på spanska

- "Vad smakar det då?", undrar kassakillen

- "Ehhhh, jag vet inte riktigt hur jag skall förklara...du måste nog testa den själv", svarade jag

Till sambon "el gato" säger jag....

- "Hur sjutton förklarar man hur julmust smakar? Det är ju jättesvårt, för vad smakar den egentligen?", undrar jag

- "Det är ju lätt", svarar "el gato"

- "Jaha?", undrar jag

- "Skit", svarar han som det vore en självklarhet

...det säger ivarje fall min sambo "el gato". Han påpekade detta medans jag packade och velade över hur varma kläder jag skulle ha.

- Hur vet du att det kommer att snöa?, frågade jag.

- Första snön kommer ALLTID under dessa datum. Det har de gjort under de 5.5 år vi bodde där och sedan under de senaste 7 åren vi har bott i Madrid, svarade sambon "el gato"

Jag vet bättre än att ifrågasätta min statistikgalne sambos påståenden för han brukar ALLTID ha rätt...

Och det snöade banne mig för första gången i år i Stockholm på Fredagen den 22:a Oktober! :-)

...och satte på lite portugisisk musik. Vad sjutton! Inte fan visste jag att min sambo "el gato" kunde sjunga på portugisiska, he, he. Det är ju helt otroligt vad lika de är, fast "el gato" är snyggare så klart! Vad annars? :-)

...det är så man kallar sin själsfrände på spanska. Jag hittade denna beskriving av vad en själsfrände är i Aftonbladet:

Den som mött sin soulmate, sin själsfrände, har en helt annan upplevelse av kärleken. Känslan börjar på ett djupare plan och söker sig upp till ytan. Tillsammans med en soulmate finns en stark känsla av samhörighet även om man inte känner varandra. Man njuter av varandras sällskap och känner lycka i både hjärtat och själen.

Det brukar även sägas en massa trams om att en själsfrände är någon som man har levt flera liv med om man nu tror på sådant (vilket jag uppenbarligen inte gör).

Min egen "media naranja" träffade jag för 15 år sedan och även fast det känns som vi träffades igår, så har vi faktiskt hunnit med en hel del tillsammans. Det är som vi har levt flera olika liv tillsammans då vi har hunnit med att bo i olika länder, dela olika hem, vara studenter samtidigt och tillsammans, arbeta inom olika yrken, spara och slösa, upptäcka nya ställen under de resor vi gjort och där vi bott.

Varför föll jag för just honom då? Förutom att han var bland det snyggaste jag hade sett på två ben så har han den absolut sexigaste näsan jag har sett hitills. Jag vet, det låter fånigt men det är faktiskt så. Efter att ha fallit för hans utseende så hade jag nöjet att upptäcka att han dessutom var både trevlig och smart! Ja, ja...kalla mig för ytlig, men jag föll faktiskt först för hans utseende. Min halva apelsin är bland de smartaste människorna jag känner. Vem annars skulle klara av att flytta till Sverige utan att kunna svenska och ta examen först i en klass med enbart svenskar ett år före utbildningens slut som skulle ha varat i 4 år? Tilläggas bör att han inte kunde svenska året innan.

Bland kompisgänget från förr så kallade vi honom alltid "el conejito de duracell" (duracell kaninen) då det fanns en reklam med en kanin som använde de batterierna och aldrig tog slut. Det är precis som min egen sambo "el gato"! Han är en person som har energi till allt. Jag har tack vare honom förvandlats från en potentiell soffpotatis till en hyperaktiv människa som tack vare detta verkligen "lever" och tar till vara på varje minut och varje sekund av mitt liv.

Jag behöver dessutom aldrig slå upp något i ett ordlexikon då min halva apelsin alltid har svar på allt och vet allt! Det han inte vet hittar han på som jag ibland brukar tillägga för att retas. Min egen "el gato"-pedia som jag kallar honom för. Wikipedia vad är det? Släng dig i väggen!

Nu måste jag åka hem för jag är en sådan attans lyckost som har en kille som min "el gato" väntandes hemma...