...den typiska, "snabba" som man hastar i sig under lunchen ni vet. Ja, den är allt annat än typisk om man jämför med andra länder. 

...när någon har gått bort gör man på ett ställe som heter "tanatorio".

...är ett kapitel för sig här i Spanien.

Annika i Sevilla beskriver träffsäkert vilka situationer som kan uppstå när man inte vet de "outtalade" regler som gäller för vett och etikett i hissar.

En av reglerna är att man skall alltid fråga de andra medresernärerna om vilken våning de skall till och sedan trycka in deras våning först innan man trycker in sin egen (ifall du går in först i hissen eller står närmast knapparna). Sedan har vi det här med att kvinnor går in innan männen. Spanska män är "caballeros" (gentlemän).

...kallas de kvinnor i Madrid som klär sig så här.

...eftersom det är Augusti och det betyder "fiestas del barrio" (kvartersfest)!

...och spanjorerna upphör aldrig att förvåna mig.

Annika i Sevilla skrev i ett inlägg  om en artikel som hon hade läst i tidningen Sydkusten.


En viss Bosse, svensk som är busschaufför och reseledare i Almuñécar under vintermånaderna, säger bland annat saker som:

"De promenerar mycket på sin lediga tid, och där finns en stor skillnad mellan dem och oss. Vi stressade turister har alltid ett mål med promenaden, vi ska någonstans. För spanjorerna är promenaden ett mål i sig. De lever ett annat liv än vad vi stressade skandinaver gör"

Sedan berättar Bosse om skillnaden i dygnsrytm och siestan. Kallar det som svenskarna ofta uppfattar som ineffektivitet för spanjorernas sätt att inte stressa.

¡¡¿Qué?!! (Vad?!!)

Det här med att spanjorer inte stressar och att de sover siesta... I Madrid stressas det och ingen jag känner sover siesta. Kanske har det hänt nån helg men inte annars.


Sedan fortsätter Bosse med:

"Här är ett annat tempo. Jag har inte haft klocka på mig på två år. Är du till exempel ute och kör bil kan du stanna till var som helst, bara du slår på dina varningsblinkers, och så får folk tuta lite. Ska någon parkera stannar alla upp. Ingen stress i trafiken."

Ha, ha...vilket dravel!!! Det märks att han bor ute på kusten i ingenstans!!! OCH under VINTERN = inget folk där överhuvudtaget!!! Skulle man komma på tanken att stanna var som helst i Madrid så riskerar du att antingen bli överkörd eller att åka på stryk... Tar man för lång tid på sig när man parkerar så brukar medtrafikanterna bli helt hysteriska och börja tuta som galningar. Detta händer även när trafikljusen slår om till grönt. Tar du en sekund för länge på dig så tutar de redan...

Eller det kanske helt enkelt är sådan stor skillnad mellan de spanjorer som bor vid kusten och de i storstäder? Det tvekar jag verkligen över. Jag tror snarare att de svenskar som bor ute längs kusten lever på ett annat sätt. De flesta är ju pensionärer eller är enbart där under vintermånaderna t.ex. då det knappt finns några människor där överhuvudtaget. Vilket naturligtvis betyder att tempot är lugnare.

...för jag tog en taxi in till jobbet och lämnade mina papper om sjukskrivningen.

...är att ge din byggnads portvakt en julklapp. Det är något som du absolut inte får glömma bort att göra för då blir du aldrig förlåten!


Livet kan bli ganska svårt ifall man har lyckats göra så att portvakten är sur på en. Han kontrollerar nämligen allt som pågår i ditt hus. När jag säger allt, så menar jag verkligen allt. Nyfiknare människa finns nog inte. Det verkar nästan som de blir tillfrågade under jobbintervjun ifall de gillar att skvallra...


En portvakt hjälper för det mesta till med det ena och det andra när det behövs i "hans hus". Han är även den som tar ut soporna. I vissa hus går han runt på de olika våningsplanen och tar soporna som har lagts utanför lägenhetsdörren. I andra (som vårt hus) tar vi ned soporna till soprummet och portvakten ser till att soptunnorna kommer ut på gatan, så att sopbilen kan hämta soporna.


Många grannar ger sina lägenhetsnycklar till portvakten och ber honom att vattna blommorna när de är på semester eller att utföra andra tjänster (måla lägenheten osv.). Jag gillar inte alls idén att min portvakt har nycklar till min lägenhet (det känns inte tryggt att nån kan gå runt och snoka bland ens tillhörigheter), så det är nåt vi inte har gett honom. Hitills har vi nästan alltid bott i hus utan portvakt (den moderna varianten är att man har ringklockor i porten med videokamera och när nån ringer på så kan man se vem det är och öppna direkt från sin egen lägenhet) och varit väldigt tacksamma för det. Ingen portvakt = inget skvaller bland grannarna.


Vi försöker alltid att undvika att vår portvakt utför tjänster åt oss för vi vill inte behöva känna oss att vi är skyldiga honom något. Detta år har vi inte bett om några tjänster alls, men vissa saker har inte gått att undvika som när det kommer ett paket med posten. Eftersom du jobbar de tider posten kommer så tar portvakten automatiskt hand om det för att sedan ge det till dig när du kommer hem. Så nu gick det inte att komma undan...


Egentligen är traditionen att man skall ge pengar till portvakten vid jultid som tack för hjälpen under året, något jag inte alls kände för då jag inte har bett honom om hjälp för nåt. Jag gav honom 2 flaskor vin istället, ett vitt och ett rött vin. Han såg glad ut ivarje fall när han fick "presenten", men just nu kanske det skvallras för fullt om dessa skandinavier som bara tänker på alkohol och är fulla jämt eftersom han fick vin istället för pengar! ;-)

...är Augusti månad.

Finns det något bättre än att komma hem efter semestern och börja jobba igen när majoriteten av Madridborna inte befinner sig i Madrid? De är på semester och befinner var som helst förutom Madrid.

Detta innebär att det knappt finns någon trafik. Att köra till jobbet tar mig ca 8 minuter istället för 50 min (eller ibland 1.5 timme). Jag får längre sovmornar och kan njuta av uteserveringarna på kvällarna utan att behöva trängas med massor av andra människor. På jobbet är allt lugnt och det är nästan tomt. Man får chansen att komma tillbaka i snigelfart. Luncherna avnjuts istället för att stressat hastas i sig. Frukosten tillsammans med jobbarkompisarna intas på uteserveringar runt omkring kontoret.  Vår bar på kontoret håller ju stängt under Augusti månad så vart annars skall vi äta frukost typ?

















Under Augusti så firas det "fiestas" i Madrids olika stadsdelar (varje by i Spanien har sin egen fiesta (fest) och firar under ett visst datum och likadant är det för Madrids stadsdelar). Alla som inte har åkt på semester passar på att gå dit och festa, så du vet vart du skall gå ifall du längtar efter lite trängsel under Augusti månad.


















Men det allra, allra bästa är alla dessa inbjudningar till kompisars "pueblos" (byar). Nästan ingen i Madrid är en äkta "gato" (Tredje generationens Madridbor kallas så, men då måste deras mor- och farföräldrar ha fötts i Madrid). Detta betyder att de flesta av Madridborna alltid har en egen by varifrån deras föräldrar eller mor- och farföräldrar kommer ifrån. Därav alla inbjudningar till dessa byar och deras "sommarstugor". Augusti månad är månaden då man gör "barbacoa" (grillar), dricker "cerveza" och "tinto de verano", samt badar i poolen eller i byns flod.

...är något vi gör då och då när sambon "el gato" känner sig inspirerad och vill laga mat.

Hur beter sig då hembjudna spanjorer? De flesta tar med sig en vinflaska som present som man förväntas dricka under middagen. En annan typisk sak man tar med sig är efterrätten. Detta brukar för det mesta vara "pasteles" (små bakelser från konditori).

Hemma hos oss är detta ett stor no-no! Sambon "el gato" vill ju bjuda på en efterrätt han har gjort så vi blir inte så himla glada ifall nån tar med sig dessert. Nu vet våra vänner och bekanta detta så de har turen att få smaka på svenska efterrätter ibland. Igår åt vi smulpaj med rabarber och hallon.

Spanjorer går in hos en med skorna på naturligtvis. Varför inte? Det gör de ju hemma hos dem själva. Detta är även det ett stort no-no hemma hos oss så fort du går över tröskeln så är du inne på svenskt område! Majoriteten av våra kompisar tyckte detta var väldigt praktiskt och gör nu likadant hemma hos dem själva.

Något annat typiskt är att man går runt och visar hela hemmet ifall det är första gången gästerna är där. Fast det kanske man gör i Sverige också? Jag minns inte riktigt...

Bli inte besviken eller illa stött ifall din gäst inte tackar för allt hela tiden under middagen eller skickar ett tack mail, sms eller ringer och tackar dagen efter. Det är nåt man inte gör här. På sin höjd tackar man för middagen när man går hem. Under själva middagen brukar man dock tala om hur gott allt smakar. :-)

...finns det här, speciellt ifall du inte har något statusyrke.

Här i Madrid har jag jobbat med lite allt möjligt. Jag flyttade hit redan då jag var 19 år och bodde hos en spansk familj och jobbade som au-pair. Efter mindre än ett år flyttade jag ut. Jag hade tröttnat på att bo i en familj.

Familjen var underbar, men jag ville testa mina "vingar". Familjen var helt fantastisk under de 10 månader som jag bodde hos dem. Jag fick t.ex. en 10-dagars resa betald till Ibiza som födelsedagspresent! När jag flyttade sade de att de var jättenöjda med att ha haft en svenska som au-pair. De sade att jag var den au-pair som hade festat mest, men även den som hade varit ärligast jämför med alla au-pairer de haft tidigare... Icke illa, festprisse nr 1 och ärlig som bara den.

Jag stack ivarje fall och flyttade ihop med en norsk tjej och en japanska. Jag jobbade länge som bartender, servitris och affärsbiträde osv. Tills en dag, då jag tröttnade på det och ville testa ifall jag hade någon hjärna. ;-) Jag utbildade mig på Universitetet och nu jobbar jag med IT.

Bytet av jobb gjorde stoooooor skillnad, inte hos mig för jag är den samma gamla vanliga jag. Men jisses vilken skillnad det blev på reaktionerna hos spanjorerna.

För spanjorer är det väldigt viktigt att du har studerat på Universitet och arbetar med "statusyrken". Jag minns tydligt hur jag reagerade över skillnaden på bemötandet när man presenterades för folk på fester, middagar osv.

Här i Madrid frågas det nästan alltid "...och vad jobbar du med?" och när jag var yngre "...och vad har du studerat?"

När jag var servitris/bartender osv. blev reaktionen alltid: "Jaha..." Nu blir reaktionen helt annorlunda. Jag får aldrig känslan av att någon ser ned på en som det kunde kännas förr. Hemskt men tyvärr är det så.

Fast det kanske inte var pga av yrket utan den "polska" blonderingen som var orsaken, he, he. Ni får "äran" att se ett foto som togs för typ hundra år sedan i Benidorm (jaaaa, jag vet, hemskaste stranden i Spanien. Men vi var fattiga på den tiden och en kompis farsa hade lägenhet där, ha, ha). Jag tror kortet togs runt 1996!

...kommer fram i denna "Utmaning" som jag fick av Karlavagnen i slutet på Januari. Men de brukar ju faktiskt säga att "Fint folk kommer alltid sist!" ;-)


Vad gjorde du för tio år sedan?
För 10 år sedan var det fjärde året som jag bodde i Sverige igen efter 4.5 år i Madrid. Jag flyttade tillbaka till kära gamla Svealand, denna gång tillsammans med sambon "el gato", och redan första veckan längtade jag tillbaka till Madrid och undrade vad fan jag gjorde i Sverige igen.

Det var år med hemsk "hemlängtan" (till Madrid) och jag var antagligen skitjobbig för alla andra som tjatade om Madrid hit och dit hela tiden. 2002 hade jag fullt upp och pluggade till datanörd på Universitetet medans jag jobbade extra varje helg på olika krogar.

Vid det här laget var inte bara jag utan även sambo trötta på Sverige. Sambon skrämde nästan vettet ur mig första året då han sade:

"Jag förstår inte varför du avskyr Sverige så himla mycket och inte vill bo här. Detta är ju underbart. Jag skulle tänka mig att stanna här för resten av livet...", som han uttryckte det.

Ve och fasa, tänkte jag och var smart nog att hålla tyst och lät honom upptäcka det själv istället. Så envis som han är så hade han nog stannat kvar för att bevisa att han stod ut ifall jag hade sagt nåt vid det tillfället.

Efter 2 vintrar kom det:

"Vi måste dra härifrån, jag står inte ut lääängre", sade han desperat med tårar i ögonen en Majmorgon när det hade snöat än en gång.

Egentligen var det inte bara vädret utan mer livstilen som var orsaken till att vi tröttnade på Sverige. Sambon råkar vara en typisk madrileño (madridbo) som är oerhört rastlös och som äääääälskar att kunna gå ut och njuta av "aperitivo" ståendes i nån bar för att inte nämna suget efter fotbollen, dvs. Atletico de Madrid matcherna. Han tyckte alltid att det var så lite folk överallt och vi bodde i Stockholm... Hans första reaktion i Sverige var:

"Vad har hänt här? Har en atombomb exploderat? Var är alla?"

Jag är likadan, jag älskar att ha mycket folk omkring mig och ibland känns t.o.m. Madrid för litet som har 6 miljoner invånare.

2 flugor slogs ihop i en smäll och nästsista och sista året på Universitetet pluggades på bara 1 år. Jag jobbade som bartender / servitris samtidigt som jag pluggade, full rulle hela tiden, men jävlar vad effektiv jag var på den tiden! Hade man bara 1 timme till tentaplugg så pluggades allt in på den timmen...Jag var inte bara präktig och ordentlig på den tiden för det festades en hel del under denna tid med jobbarkompisar från krogen, universitetspolarna, spanjorer som var på besök och kompisar.

Direkt efter sista tentan drog vi till vårt kära Madrid! ¡¡¡Adiós Sverige!!! ¡¡¡Hasta nunca!!! (typ som, Vi ses aldrig igen)

Kvar lämnade vi häpna studiekamrater, arbetskamrater, familj och vänner som trots vårt tjat om att flytta tillbaka nog inte insåg att det skulle gå så himla fort när vi var klara med studierna...

Vad gjorde du för ett år sedan?
Orkar inte ens skriva om eländet. Jag försökte återhämta mig från bilolyckan (från året innan då jag gjorde mig illa i nacken), gick mer och mer upp i vikt pga stillasittande (pga nacken), hade tillbringat nästan varje dag på sjukhus i 6 månader (sambons morföräldrar var inlagda...ena gick bort i lugncancer och andra hade problem med hjärtat osv. och vi är de enda släktingarna), jobbade och kämpade på så gott det gick. Jag försökte med andra ord hålla näsan ovanför vattenytan typ...

Fem snacks du gillar?
Choklad, choklad, choklad, choklad och mera choklad.

Fem sånger du kan texten till?
Inte en enda kan jag...jag tillhör mer den typen som sjunger samma refräng om och om igen. Sambon "el gato" brukar jag driva till vansinne när jag härmar Arja Saijonmaas finska brytning och vrålar "Jag vill tackaaaaaaaaaaaaaaaaaaa liiiiiiiiiiiiiiiiiiveeeeeeeeeeeeeet" tills han blir sur på mig! :-)

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär?
1) Inte ens hämta min laptop på jobbet

2) Försvinna från jordens yta typ. Under väääldigt låååång tid så skulle jag resa omkring och följa efter de olika skidsäsongerna i olika länder/kontinenter typ. Avbrott från detta då och då med besök i storstäder och stränder

3) Köpa mig en lägenhet med utsikt mot Retiroparken, ett hus i Algarve (Portugal) och sedan ägna mig åt att bo på dessa ställen samt i vårt hus i Pyreenerna flera månader åt gången. När jag tröttnar på storstaden drar jag till bergen och när jag tröttnar på det drar jag till stranden osv.

4) Ägna mig åt att träna vardagligen i mitt vardagsliv (typ en dag golfa, en annan dag springa osv.). Sedan skulle jag nog öppna nåt eget (restaurang t.ex.) som hobby för att kunna gå dit och "leka" ibland.

5) Hjälpa nära och kära med lite "småslantar"

Fem dåliga vanor?
Oj, bara 5?!

1) Jag sjunger falskt och hittar på sånger till katterna på mornarna när jag fixar iordning mig (fan, jag låter som nån galen katt-tant...)

2) Min stora last är choklad (jag är en riktig "chokladoman") och har jag detta hemma äter jag upp ALLT på en gång. Spara och vara måttlig ingår inte i min vokabulär...

3) Svär mycket och gärna när jag kör bil här i Madrid då en av mina favoritsysselsättningar är att förolämpa de andra urusla (naturligtvis, vad annars?) förarna

4) Får fantastiska idéer som jag vill genomföra och planerar och planerar (skriver mycket och långa listor, jag är inte bara en "chokladoman" utan även en "listoman". Det är nog typiskt svenskt tror jag. Det här med att skriva listor.)...och sedan genomför jag aldrig mina idéer eller då jag börjar avslutar jag aldrig.

5) Enligt min kära mor var jag väldigt jobbig som tonåring då jag jämt och ständigt rapade högt bara för att retas med henne. Hon utbrast alltid: "Men sluta, du är ju en tjej!" och det fick mig att producera ännu fler. Jag är fortfarande en baddare på att rapa på beställning fast nu är jag en riktig señorita och håller inte på så längre... Bita på naglar och sånt sysslar jag inte heller med. En ful ovana och dålig sådan för mig själv är att jag har blivit så himla lat när jag pratar. Jag pratar ju engelska på jobbet och skriver allt på engelska där. Sedan pratar jag en mix av spanska och svenska hemma. Pluggar tyska gör jag på fritiden. Allt detta gör att min spanska blir bara värre och värre. Som sambon "el gato" brukar säga: "Säg alla artiklar tvärtom, så kanske du lyckas säga en mening rätt". Jag skyller på engelskan för förr hade jag knappt nån accent alls och nu har jag någon knäpp accent när jag pratar spanska. Den gör att folk gissar på att jag är engelska, amerikanska eller kanske från Australien, men definitivt inte från Sverige. Strange...

Fem saker du gillar att göra?
Slösa bort min lön på att äta och dricka gott på restauranger, "sporta" (springa, åka skidor, bergsvandra, spela golf) resa och jag älskar att läsa. Sedan gillar jag ju också nåt så enkelt som att umgås med vänner. Med gör väl alla?

Fem saker du inte skulle klä dig i?
Kläder man skall klä ut sig i, dvs. till halloween fester och dylikt. Höga klackar och smala klackar, jag är totalt okapabel att gå i klackar. Mina äventyr sträcker sig till platåskor och klackar som är ganska korta och breda. Mönstrade kläder med blommor typ. Volanger och rosetter och sådant tjafs. De här jeansen som alla har, de som är smala nedtill. Skinny jeans eller vad de heter. Det är jag för kort och för fet för. Jag läste nånstans att ifall man har byxor som är lite utsvängda nedtill ser man längre och smalare ut. Det övertygade mig ivarje fall, och sedan dess har det blivit min religion och jag känner mig sååå himla smal och lång.

Fem favoritleksaker?
Internet, min blogg, min ipod (för att kunna springa med musik), mina böcker och mina katter såklart (vad får en att skratta lika mycket än knäppa katter?).

Fem personer att skicka vidare denna utmaning till?
Oj då, jag är nog lite försent ute just nu. Alla tycks ju ha gjort denna utmaning redan på ett eller annat sätt. Jag hoppar över denna för att inte skämma ut mig...då jag har noll koll på vilka som redan har gjort denna.

...i många fall.

Spanienfrugan som är 26 år, gift och gravid råkar ut för det i San Sebastian.


När jag flyttade till Madrid första gången var jag nyss 19 år fyllda. Jag minns att alla brukade fråga mig efter att ha hört min ålder:

"¿Qué hacen tus padres aquí?" ("Vad gör dina föräldrar här då?")

"Pues nada, como no viven aquí porque siguen viviendo en Suecia." ("Ja ingenting, eftersom de inte bor här utan bor kvar i Sverige", tyckte jag)

Sedan kom alltid samma tveksamma kommentar:

"¿Pero, SABEN que estas aquí?" ("Men, VET de om att du är här?")

Ungefär som om jag hade rymt hemifrån! Ha, ha...vilka tider.

P.S. Fotot är inte taget när jag var 19 år gammal utan för 8 år sedan. Det såg så turistaktigt ut, så jag tyckte det passade här.

I Fredags då alla firade "Reyes" (de 3 vise männen) stack vi iväg tillsammans med våra vänner från Granada och åt något så typiskt som "Cocido Madrileño" till lunch.

Detta mina vänner är något som mättar... Det är en rätt som kokas ihop men serveras separat i 2 omgångar. Först får man soppan och sedan kommer varmrätten som består av kikärtor, potatis, fläsk, kött, chorizo, kyckling etc.

Hur vet du att du har fått in en äkta madridisk "cocido"? Jo, den serveras med krossad tomat med kummin i som man häller över kikärtorna. Kumminet gör att matsmältningen kommer igång och blir lättare. Det är inte många som vet om detta för det är en sed som håller på att försvinna. Tomat med kummin alltså, inte cocido.
Det är oftast bara de riktiga "gatos" (katter, dvs. 3:e generationens madridbor) som känner till detta och serverar sin cocido så.

Vi gick till den välkända, klassiska restaurangen "La Bola" som är från 1870. Det är en riktigt gammal restaurang och de är kända för sin cocido. Restaurangen tillhör Fernando Verdascos familj, ja ni vet, tennisspelaren och de har haft den i flera generationer.Maten var ok, men jag var lite besviken över att de serverade cocido utan "morcilla" (blodkorv) och att tomaten var burktomat. Men vi blev ivarje fall bjudna på "roscón de reyes" till efterrätt. Det är en bakelse som man alltid äter den 6:e Januari tillsammans med familjen och vänner för att fira "Reyes". Det ligger en liten plastfigur i och traditionen lyder att den som får just den biten måste betala för bakelsen.

...skulle absolut inte få gå och se på paraden den 6:e Januari med de 3 vise männen. Vi är ju ateister för sjutton!

Barnet skulle inte få äta "huevo kinder" (choklad kinderägg) eller "nocilla" (chokladkräm) till mellanmål varje dag som de andra spanska barnen. Mitt barn skulle få drömma vidare om att få dricka coca-cola eller någon annan läskedryck överhuvudtaget.

Chips och "chuches" (godis) bara på Lördagar naturligtvis i den gamla hederliga "Lördagsgodispåsen".

TV? Vad är det? Mitt barn skulle inte ens veta vad det där som flimrar förbi i en hård låda hos alla andra är för något.

När man ser det på det här viset så kanske de som tjatar om att jag och sambon "el gato" borde skaffa barn håller tyst ett tag till!

Häromdagen satt några arbetskamrater och diskuterade några TV-program som deras döttrar följer och ser på. Eller ser på...nja, jag vet inte riktigt. Kan ett barn som inte ens har fyllt ett år verkligen följa ett TV-program? Är det överhuvudtaget nyttigt för barnet att bli placerat framför TV:n i den åldern? Mina jobbarkompisar var ganska positiva till det hela och försvarade det hela med att just det TV-programmet görs speciellt för spädbarn och har just de färger och former som de tycker om. Helt sjukt tycker jag.

Fast jag tycker i och för sig att många saker är sjuka här i Spanien när det kommer till hur de gör med barnen. Som det här med att klä barnen som det fortfarande vore rena rama 50-talet. Vilket betyder princessklänningar, rosetter i håret, finskor och kappor för tjejerna. Killarna går i kortbyxor med nästan blåa knän under vintertid och höga strumpor samt vattenslickat hår och skjorta naturligtvis! Ideala kläder för att leka i parken med! Sedan kan man diskutera vilka som klär sina barn på detta sätt. Ja ni vet, det "andra" Spanien (den andra hälften) som jag brukar tjata så himla mycket om...

...för att vi ringer varandra varje dag när vi är på jobbet (dvs. på varsitt håll).

Vi ringer varandra minst en gång per dag, men ibland blir det 3-4 ggr / dag. Vi sitter inte och snackar i evigheter. Ibland är det på lunchen man ringer, men oftast är det när jag skall in på toa och kissa. Okej, jag erkänner oftast är det när jag sitter och kissar... Ni vet väl spanska ordspråket:

"Donde hay confianza da asco"

(Där det finns förtroende så blir det äckligt, dvs. menas egentligen att man gör saker man inte borde när man känner varandra för väl. Ibland menas att man utnyttjar situationen)

Anledningen till att vi ringer är mest för att kolla läget med varandra, hur dagen går för den andra, påminna om sånt som måste göras som man kommer på, berätta nåt kul som har hänt eller bara för att säga att vi älskar varandra.

Är detta verkligen så konstigt? Det kanske är nåt typiskt svenskt som man inte gör här i Spanien? Man kanske inte ens gör så i Sverige?

En enda arbetskamrat brukar göra ett missat samtal till sin kille för att tala om att hon har kommit fram till jobbet...det var det enda nån på hans jobb gjorde. Konstigt tycker jag och kylig relation eller är det vi som är helt "locos"?!

...smaskens! I år fick vi på jobbet välja vilken version vi ville ha bland 3 olika varianter. Jag valde den med skinkan för vad är väl en spansk "Cesta de Navidad" utan skinka?

Det är tradition här i Spanien att arbetena ger de anställda en Julkorg fylld med typiska sötsaker som hör Julen hemma t.ex. turrón. Man får oftast även olika charkuterivaror som chorizo och liknande. Det brukar även finnas ett vitt vin, ett rött och cava (spanska varianten på champagne) med i "korgen".

Jag är nöjd med min i år för jag fick en massa gourmet marmelader typ tomatmarmelad, sockrad lökmarmelad och en gjord på violettblommor tillsammans med gåslever och dylikt.

Läs om förra årets Julkorg

...eller snarar om jag uppfattas som svensk eller spansk frågade Rasmus mig om (se kommentarer).


Detta kanske är nåt som fler är nyfikna på så jag lägger upp mitt svar här:


Jag känner mig nog inte så himla utländsk längre och brukar till och med glömma bort att jag ser så himla utländsk ut. Det har hänt när jag är ny på nåt jobb och vi är i matsalen att jag märker att folk glor på mig...och då först inser att jag ser annorlunda ut (dvs icke spansk).

Folk på jobbet brukar skämta och säga att jag är mer "madrileña" (madridbo) än de själva. Fast detta beror nog mest på att jag känner till Madrid väldigt bra och ägnar mig åt att slösa bort mestadelens av min lön på restauranger (de frågar alltid mig om råd vart de skall gå ut och äta osv.). :-) Själv brukar jag säga att jag är från Andalusien...hör de inte det på mitt "seseo"?, dvs att jag ibland uttalar c och z fel...dvs läspar inte...och hur jag överdriver. Folk från Andalusien är kända för att överdriva mycket.

Jag har bara en utländsk kompis (tyska) och det hjälper ju till i din integrering i Spanien. Jag tror att ifall du vill bli "accepterad" så är det hemskt viktigt att du inte lever i din "burbuja" (bubbla) som jag kallar det...med nästan bara svenska (eller andra guiris, dvs utlänningar) kompisar, svensk TV, svenska tidningar osv.

Ifall jag träffar någon för första gången så brukar jag märka att ser de mig som en "guiri" (pga utseendet), men det brukar inte vara så himla länge...sedan förändras attityden (dvs. de slutar fråga om hur Sverige är och dylikt) efter ett tag. Ibland tar det bara någon timme och ibland dröjer det tills nästa gång vi ses.

Jag tror att först och främst spelar spanskan sin roll här (hur pass bra du pratar och förstår) och även hur du lever...mitt liv skiljer sig ju inte från deras. Fast främst tror jag nog att det har med språket att göra. Man kan prata hur bra spanska som helst utan brytning men fattar man inte sarkasmen och jargongen här, så dröjer det längre innan man "accepteras". Detta har jag sett hända med vänner som pratar hyfsat, men inte har bott här så länge...då händer det oundvikliga: Spanjorerna ägnar sig åt att "tomarles el pelo" och "torearles" (ungefär som att driva och luras med dem). De fattar helt enkelt inte hur spanjorerna tänker eller deras humor.

Ett bra exempel är att här ägnar de sig oftast väldigt mycket åt att driva med varandra ("jävlas") och pikar varann speciellt med just det som man vet irriterar den andre fast alltid med humor. I Sverige anses detta vara ohövligt och inget man gör. Jag tyckte det var skitjobbigt när spanska kompisar höll på och larvade sig över min accent eller dylikt. Det bästa tipset är att snabbt luska ut vilken punkt är den svagaste hos din "motståndare" (kan vara allt från för tjock rumpa, till att man är en lantis, är dålig på engelska osv.). När du vet detta är "kriget" igång! ;-)På jobbet är man oftast hövligare, där ägnar man sig ofta åt att diskussionens konst...man tycker tvärtemot och diskuterar i all oändlighet fastän man egentligen tycker likadant.

Min sambo, "el gato", tyckte det var väldigt svårt i början i Sverige. Han började plugga på Universitetet och skulle presentera nåt. Han kom hem med slokande öron och sade:

"Där satt läraren och de övriga 50 studenterna och bara glodde på mig med konstiga miner efter mitt skämt..."

Då hade han slängt ut sig nåt sarkastiskt eller sagt något helt gravallvarligt som om det vore sant (vilket det inte var, typiskt spanskt sätt att skämta) och svenskarna fattade noll och trodde att han menade allvar, ha, ha :-)

Några av min kompisar har nu fått till uppgift att lista alla "knäppa" saker de tycker att jag gör pga att jag är utlänning. Det skall bli intressant att se...jag kommer publicera det här på bloggen. Tyvärr så tror jag att det mesta har nog mindre med att göra med att jag inte är spansk och mer med att jag helt enkelt är knäpp, ha, ha ;-)

...kan vara bra för er som är nya i Spanien att veta så ni inte gör bort er i Restaurangen eller middagsbordet.

1) Män beställer sist sin mat av servitören

2) Om du är tjej så äter man banan genom att bryta av mindre bitar ej bita av, på restaurang med kniv och gaffel.

3) Man använder inte tandpetare (anses oerhörd ful vana)

4) Salladen äts direkt ur salladskålen av alla

5) Det är okej att äta mat med händerna (fast det finns en hel lista på vilka...)

6) Man kan använda en brödbit istället för kniv för att få upp maten på gaffeln (ej fint men accepterat)

7) Först får man in efterrätten och först när man är klar får man in kaffet

8) Man förväntas dela notan på antalet personer som har ätit, inte vad man har ätit

9)Du skall icke äta mat på gatan (ingen frukt, korv, lunch ute på gatan eller i parken osv.)

10) Man röker efter efterrätten och ber om lov innan (nu förbjudet inomhus)

Har du blivit hembjuden till någon så säger man oftast tack när man går hem och bara en gång. Man gör inte som i Sverige och tackar hela tiden. Är man hos släkt så brukar de till och med tycka att man är konstig ifall man tackar för maten. Det räcker med att säga att det var gott!

...ifall vi kommer överrens om vad som skall stå i kontraktet. Vi har fått version nummer 2 och det har helt plötsligt smugit sig in en del nya paragrafer som följande;

"El arrendatorio se compromete a pintar la vivienda a lo largo del primer mes de contrato, asumiendo los costes que puedan surgir de dicho trabajo"

(Hyresgästen lovar att måla lägenheten under första månaden av hyreskontraktet, och tar på sig de kostnader som kan uppstå pga det nämnda arbetet)

Eeeeeeeeeeehhh???!!!

Det gäller att ha ögon i nacken när man bor i Spanien. Här måste man vara på helspänn hela tiden för alla försöker alltid luras...



...och den där skitfula soffan skall vara ute ur lägenheten innan jag skriver på kontraktet!!!