...stötte jag på som kan intyga att jag var och J O G G A D E idag!!! 

...för vår lilla svenska tjej. 

...dvs. "Thanks God it's Spain" (tacka Gud att det är Spanien)! För Spanien kan man alltid lita på när det gäller solsken.
Jag kanske kommer att väga 200 kg pga av allt jag proppar i mig nu när jag är så här uttråkad under min sjukskrivning. Men när jag äntligen kommer att kunna gå igen kommer ivarje fall vara brunast i stan, he, he!

...är det den nya Atletico spelaren som gäller! Suckar en stolt faster...

...och den fick godkänt som tur var!

...hade vi förra helgen! Vi ägnade oss som vanligt åt stora intresse, äta och dricka! Denna gång ett delat intresse för alla inblandade. Vi hann testa "aperitivos" som Vermut i stadsdelen Chueca. Middag i stadsdelen Malasaña på La Musa och "eftermaten-drinkar" på Plaza Dos de Mayo (Den andra Maj torget).

Vi hann även med en tur till staden Segovia för att få en dos kultur i form av besök vid medeltida borgen "Alcázar" och akvedukten från romartiden. Vi åt naturligtvis den obligatoriska "cochinillo" (spädgrisen) och testade den underbara efterrätten som är typisk i Segovia, "ponche Segoviano". Mer om finbesöket från Sverige och om att vi var på samma restaurang som Drottning Silvia och Kungen kommer inom kort!

...och de hade vi när vi hade finbesök från Sverige förra helgen! Lillebrorsan har gått och blivit stor och kom med hela familjen + farmor till Madrid och hälsade på.





































Jag vet inte vem som blev mest förvånad över att den andra var där...katten eller min brorson.


P.s. Min brorson har ögon (jättefina sådana dessutom :-)), men jag vill inte lägga ut foton på andras barn där man känner igen dem här på bloggen.

...ligger våran stackars lilla krake för första gången i hela sitt snart 14-åriga liv.

Hon har vätskebrist som en följd av för små njurar och måste ligga kvar över natten och få dropp. Hon som är så rädd och orolig av sig...stackars liten.

...är vad jag skulle kalla denna.

Alla har vi våra egenheter när det kommer till hur våran favoritdryck skall serveras men denna tar nog ändå priset! Det skall vara mycket is i den, menar min "svärfar". Och då menar han M Y C K E T!

...efter 70 år tillsammans. Min adoptivmorfar orkade inte kämpa längre mot sin lungcancer. Inte så lätt när man är 89 år gammal.

Nu har vi den ena väldigt ledsna och ensamma turturduvan kvar på sjukhuset att ta hand om.

...fast han snarare ser ut som en storebror! Jag fattar inte att jag blev så kort. Kortast i familjen med mina 161 centimeter. Den där sista centimetern är väldigt, väldigt viktig...

Brukar inte barnen åtminstonde bli längre än föräldrarna?! Fick jag inte tillräckligt med mat när jag var liten eller?! ;-)

...är det väl man brukar säga? Jag hoppas verkligen det för nu börjar jag bli trött på all otur som vi har haft på sistonde.

Vilken ångest igår kväll. Vi kom hem efter jobben och upptäcker att våran lilla svenska katt har kräkts, skitit och kissat i hela lägenheten. Vi åker i full fart till veterinären där de gör alla möjliga tester på henne. Hon får en spruta för att bli lite "lugnare", dvs sövd. Efter alla tester går vi därifrån och får höra att hon kommer att piggna till om en timme ungefär.

Vilken fasa...jag satt i soffan med henne på magen med en filt över medans hon låg totalt livlös med ögonen vidöppna och utan att reagera på varken ljud eller när man tog på henne. Efter 2 timmar låg hon lika livlös och då och då lyfte jag på filten för att se ifall hon andades fortfarande. Till slut fick vi nog och stoppade in stackarn i transportlådan och gick ned i garaget. Där när bilen startade kvicknade hon helt plötsligt till och satte sig upp. Vad bra tänkte vi och gick hem igen...

...sedan låg hon livlös på min mage igen i 2 timmar till tills hon helt plötsligt ställer sig upp och börjar rangla omkring som ett fyllo.

Jag hade mardrömmar hela natten och var uppe och kikade på henne för att se att om hon fortfarande andades. Stackars lilla krake...

...att äntligen få slappna av! :-)

Uppdatering följer snarast om de senaste 3 helgalna veckor då jag har hunnit med 1 resa till Stockholm, 2 resor till Pyreenerna, 1 resa till Zaragoza och fram och tillbaka till Madrid.

Jag har hunnit avklara 2 kurser på en vecka och lyckats bli Prince2 practitioner och jag glömde nästan nämna alla resor fram och tillbaka till sjukhuset för att hälsa på min adoptivmormor som nu inte är själv på rummet längre...

Adoptivmorfar har även han lagts in och de har varit så himla snälla att de får vara i samma rum. Turturduvorna alltså...det är i alla fall så sjuksköterskorna kallar dem. Vad annars kan man kalla dem för efter över 70 år tillsammans?

Tack för all uppmuntran och snälla kommentarer, de har värmt även om jag inte har haft tid eller ork att svara ännu! :-)

Jag delar med mig av min nya utsikt:

...skall hälsas på inom kort! Med inom kort menas som här i Spanien, typ 2 månader...;-)

Finns det någon person i hela världen som är mer positiv, optimistisk, starkare och mer uppfinningsrik än pappsen? :-)

...helt plötsligt hade vi ingen Internet längre i Algarve så bloggen fick ta semester.

Egentligen kom jag tillbaka till Madrid redan förr förra torsdagen men min tid har tillbringats på sjukhus sedan dess förutom när jag har jag varit på jobbet.

Sambons, "el gato", mormor hamnade på sjukhus. Hon ramlade som sagt för ca 2 månader sedan. Hon var på akuten då och de kunde inte hitta något fel på henne förutom att hon hade ont i rygg och huvud pga fallet. Hon blev tillsagd att de hade hittat ett blåsljud i hjärtat som hon borde kolla upp när hon var lite bättre efter fallet. Under de följande veckorna hade hon väldigt ont i ryggen, blev tröttare och tröttare och kunde knappt äta. Hon fick åka till akuten och varken denna gång hittade de något. Hon skickades hem igen.

Morfar hittade henne ibland ute på balkongen, köket eller badrumsgolvet. Ibland hade hon fallit och ibland visste hon inte vad hon gjorde där. Hon yrade och hade svårt att känna igen folk och prata överhuvudtaget. Till slut ordnade "medico de cabecera" (husläkaren) så att hon skulle till sjukhus för att göra olika tester för detta var inte något normalt och hon är definitivt inte senil. Något sådant skulle aldrig utbryta på bara 3 veckor och ärligt talat, denna dam trots sina 86 år har bättre minne än jag själv! Hon är en person som denna vinter har läst millenium böckerna av Stieg Larsson. Hon gör allt hemma, tar hand om sig själv, handlar och lagar mat varje dag.

Dagen då hon kom till sjukhuset för att göra testerna blev hon akut inlagd för att få en pacemaker inopererad. Läkarna sade att allt yrande och tröttheten tidigare var pga att hjärtat inte hade fungerat som det borde.

Dagen efter operationen mådde hon bra (i skallen) fast hon var väldigt svag och vi var tvungna att mata henne. Maten slängs in på en bricka av sjuksköterskan och ingen hejdar sig för att fråga ifall patienten är kapabel att äta själv. Vad gör de ifall inga släktingar befinner sig där och kan hjälpa till?

2 dagar efter operationen mådde hon plötsligt sämre. Hon började yra och såg "saker" på väggarna...insekter, republikanska flaggan (tack och lov för det, det var i varje fall inte Francos flagga hon såg!). Hon sade att hon hade ramlat ur sängen på natten och att två killar som kom från en fest hade lyft tillbaka henne i sängen. Ja, ja instämde vi då ingen trodde på henne eftersom hon inte hade några krafter att röra på sig. Dagen efter var hon klarare i skallen och klagade på att hon hade ont i benet. En röntgen gjordes och "sorpresa", "sorpresa" (överraskning) hon hade benbrott i höften (lårbenet, femur var brutet) som hade uppkommit för 48 timmar sedan. Efter att ha fått blodtransfusioner i flera timmar pga att benbrottet hade orsakat blodbrist så opererades hon äntligen.

Idag mår hon "bra", men ligger kvar på sjukhus och repar sig...hon är en riktig stålmormor. Släng dig i väggen stålmannen!

Så här efteråt kan man ju undra vilka de två killarna var som gick förbi hennes rum och såg henne ligga på golvet och lyfte upp henne.... Det var knappast sjuksköterskor för de borde ju ha berättat detta för läkaren.