...görs på barer och restauranger. 

Det är jag för lat ointresserad av att själv tipsa om till er, men bloggen Swedes in Spain har gett några tips som ni kan läsa om här.

Själv tyckte jag att Retiroparken var ett fin-fint tips för det är gratis, vackert, fullt med saker att titta på för de små som barnteater, folk som blåser jättesåpabubblor, folk utklädda till seriefigurer, dammen med alla fåglar som ligger previd "El Palacio de Cristal" (glaspalatset), stora dammen där man kan hyra en roddbåt och alla olika lekparker för barn.


Dit gick jag själv med min lilla brorson, brorsa, svägerska och farmor var på besök. Min brorson är lite för liten, men visst tittade han storögt på allt runt omkring. De vuxna njuter av allt det vackra och goda i solen dessutom!


Det är gratis att vara i Retiroparken, men var medveten om att ifall det är en barnteater som är direkt på gatan och inte i en av de "officiella" byggnaderna så förväntar de sig att man lägger en slant i deras hatt. Samma sak med såpabubbelblåsaren eller de som klär ut sig till seriefigurer. Så ta inte kort på ditt barn tillsammans med Musse Pigg ifall du inte är beredd att skänka en slant!

...som vanligt i förra veckan. Det hade jag visst inte berättat för er?

Vi var på restaurangen "La Viridana" förstås, var annars blir man nästan mördad av för mycket mat? ;-)

Vi hade beställt 2 förrätter var att dela på sinsemellan. In fick vi var och en 5 (!) förrätter.

Vi slurpade oss igenom en soppa med "centollo antártica", dvs. "spindel-krabba" påstår översättningen att den heter...men jag tror nog mer på "Kungskrabba från Antarktis".Sedan fick vi ett spett med "presa iberica" (hm..kött på svenska..jag ger upp med översättningen) som hade som en röra av grönsaker till (dvs. pisto på spanska så vet ni vad jag menar för er som bor i Spanien, dock med lite fiiinare grönsaker).Efter det tuggade vi på en pasta med pestosås som hade basilikan utbytt till nån jätteovanlig ört från någonstans i Sydamerika och med bläckfiskbitar.Efter dessa 3 "bjudförrätter" kom då äntligen en av de förrätter vi hade beställt, nämligen lönnrökt "foie, micuit" (gåslever) på vaniljdoftande briochebröd och chutney gjord på bittra apelsiner tillsammans med ett glas med vin (Othegraven, Auslese 2002).Vid det här laget var jag proppmätt. Då kom nästa förrätt, ägg på en sås gjord av gåslever och Karl Johan svamp med riven svart tryffel över...och det vore ju synd att missa en sådan lyxig rätt. Eller hur?Jag glömde nämna att vi också fick ett fat med nån sorts brödbollar fyllda med ost. Ja, ni vet, den sorten som man inte alls blir mätt av.

Vi var lika korkade som vanligt och hade ju naturligtvis beställt in lättsmälta varmrätter...icke! Kött till varmrätt blev det för oss båda.

Efterrätt blev det naturligtvis inte. Jag knaprade tappert på den hemgjorda chokladtryffeln som det bjöds på tillsammans med minipersikor i vin.









Efter denna pärs så rullade vi ut från restaurangen så värdigt vi bara kunde övertygade om att Abraham fortfarande tror att vi arbetar som matkritiker på nån världskänd tidning eller att han i hemlighet är förälskad i oss båda två.

Eller de kanske bara har slagit vad inne i köket om vad vår gräns ligger för hur mycket vi kan proppa i oss på under en och samma middag? Vem vet? Men imponerade av vår matsmälningskapacitet är de nog!

...var det verkligen i Lördags när vi käkade middag på La Viridiana. Ni vet den där restaurangen jag har tjatat så himla många gånger om här på bloggen?


Abraham Garcia gjorde som vanligt och bjöd oss på extrarätter och vi slukade allt och fullkomligt rullade ut från restaurangen efteråt pga att vi var så mätta...


Vi åt gazpacho, nån rätt från New Orleans, yuccabröd,gåslever, Karl-johansvampmousse med ägg och riven svart tryffel över...till förrätt.














Till varmrätt åt killarna vid bordet köttbitar i stekpanna från dalen Esla som är Spaniens motsvarighet till världens dyraste kött, Kobe, som kommer från Japan. Vi tjejer åt tonfisk som serverades som sashimi.





Efterrätterna intogs med viss svårighet (pga mättnaden) av mitt sällskap...jag som har varit med förr på La Viridiana hoppade klokt nog över efterrätten och kunde till och med andas utan problem när vi lämnade restaurangen.





Ni vet när man är så där otroligt proppmätt (efter middagen och efterrätter) så man nästan spricker? Ja, just då kommer de med en liten överraskning...



"Skall man vara fin får man lida pin" kan i detta fall översättas till "Skall man bli fet så blir plånboken smal" ...typ. Skitdyr restaurang men värd vartenda öre!