Igår så var det 1500 personer som hade valt att springa 42 km (ett marathon lopp), 67 km eller 96 KILOMETER här uppe i Pyreenerna, dvs. uppe i bergen!

Trail Aneto 2012 gick av stapeln här uppe i Pyreenerna och massor av "knäppisar" och deras familjer samt vänner samlades i Benasque för antingen kämpa eller heja fram de som kämpade.


Här är de olika loppen:

Maratón del Aneto är på 42 kilometer och det är 1950 meters höjdskillnad. Maxtid för att avsluta det är 16 timmar. Rekordtider från 2011 och manligt rekord innehavs av Vicente David Ballester, 4h 04m 25s !!! och kvinnligt rekord innehavs av Noemi Bachero, 4h 40m 27s !!!

2 caras del Aneto är på 67 kilometer och det är 3.870 meters höjdskillnad. Maxtid för att avsluta det är 24 timmar. Rekordtider från 2011 och manligt rekord innehavs av Albert Giné 8h 08m 41s !!! och kvinnligt rekord innehavs av Maddi Arrazola 9h 49m 53s !!!

Vuelta al Aneto är på 96 kilometer och det är 5.950 meters höjdskillnad. Maxtid för att avsluta det är 30 timmar. Rekordtider från 2011 och 2010 och manligt rekord innehavs av Salvador Calvo, 12h 02m 01s !!! (2011)och kvinnligt rekord innehavs av Chari Adrian, 15h 20m 35s !!! (2010)
Hela byn Benasque hejade på "galningarna" igår. Vilka dårar alltså, men jag blev så himla imponerad av dem. De flesta var i väldigt god form, men det fanns även de som inte såg ut som de tränade speciellt ofta och helt enkelt såg ut som "vanliga" människor. De släpade på sina extrakilon som oss vanliga dödliga med andra ord.
Mest imponerad blev jag dock av de som kom in under natten, vilken kämparglöd och vilken bragd! Det kan inte vara det lättaste att springa uppe i bergen mitt i natten med en liten lampa på skallen.




Olé, olé och olé för deras huevos!!!, som man säger här

Jag steg precis upp från sängen och konstaterade torrt att klockan är 9:49. Nu har sambon "el gato", "La Austuriana", "Patxi" och "El Segoviano" sprungit under 50 minuter i Madrids halvmara. Det börjar bli dags för mig att klä på mig och gå upp till Retiro parken där jag har chansen att se dem springa förbi 2 gånger. Idag är jag ännu mindre avundsjuk än igår. Jag måste säga att springa 21 kilometer just nu låter inte så himla lockande. Jag hänger hellre med på frukosten tillsammans med dem efteråt!

Ok, lite trist är det att inte kunna springa några lopp just nu pga bilolyckan som jag var med i, men för att peppa mig själv brukar jag säga till mig själv "det kunde ha varit värre" och jag är ju inte den enda som inte kan springa. Vår kompis "shopalcoholic" är också skadad och kan inte delta i några lopp överhuvudtaget. Han kommer inte kunna springa Stockholms maran i Juni vilket jag har fått klartecken från min sjukgymnast för. Enda trickset där är att jag inte har tränat något överhuvudtaget sedan Januari, så jag har nog inte så stora chanser att komma in i mål innan de stänger mållinjen. Jag har dock funderat på att antingen springa hälften eller att blanda gång med joggning under maran men jag får se hur ryggen mår och vad den orkar.

Nu skall jag iväg och heja på resten i halvmaran!

Jag minns när jag joggade runt i Retiro parken i slutet pa 90-talet och inte en kotte sprang i parken. Nu är det andra bullar som gäller. "Correr" (löpning/jogga) har blivit en av de absolut populäraste sporterna de sista 4 åren.

När jag flyttade till Madrid första gången 1993 var en av mina bästa kompisar, Yolanda (spanjorska), helt övertygad om att det enda ett gym var bra (och mycket bättre än en bar) för var att det var det bästa stället "donde ligar" (att flörta på). Hon gick fullt sminkad till gymmet för att se om hon lyckades lära känna någon. Detta händer faktiskt fortfarande...och till och med i Retiro brukar jag kunna se minst en tjej som joggar fullt sminkad.

Här i Spanien var det enbart män som idrottade för inte alls länge sedan. Om en kvinna sportade gjorde hon oftast det på elitnivå. Även killarna som sportade hade oftast väldigt hög nivå. Det ansågs till och med lite okvinnligt att idrotta. Än idag så sportar majoriteten inte alls och sedan har vi de som gör det med besked och tävlar seriöst. Ingen lagom-nivå här inte....dock har detta tack och lov börjat förändras och vanliga dödliga börjar synas i parkerna och andra ställen för att röra på sig lite i Spanien nuförtiden.

Igår var jag ganska glad över min ofrivilliga sjukskrivning då jag enbart följde med som stöd och för att heja på min sambo, "el gato", och några vänner som skulle springa ett lopp på 10 kilometer. Inte en enda kotte såg ut att vara en vanlig dödlig...alla tränar i löparklubbar (eller heter det kanske friidrottsklubbar?) och många var elitidrottare. Vilket är en kategori jag ej har nöjet att tillhöra.

Jag var nästan förvånad när min amigo "Patxi" och amiga "La Asturiana" ej kom in sist i mål! :-) Nämnas borde kanske att båda började springa för första gången i deras liv i December 2009 efter allt mitt tjat. Jag är ganska duktig (eller otroligt jobbig, ordvalet beror på vem som tillfrågas...) på att övertala för nu har jag lyckats hjärntvätta 9 personer som skall springa Stockholms Marathon den 5:e Juni i sommar, he, he... Totalt är det 6 kompisar från Madrid som åker med mig för att springa maran. Hur många vänner jag har kvar efter maran vet jag inte riktigt...när de inser att springa 42 kilometer kanske inte var riktigt så lätt som jag har beskrivit det! Ibland undrar jag varför jag inte jobbar med försäljning...he, he.

Jag håller tummarna för att de brasilianskor i tanga bikini som dansar samba när man kommer utspringandes från Djurgården finns med och höjer stämningen i årets mara också. Annars kommer jag att få se väldigt sura miner på flyget hem...