...eller ivarje fall har jag knappt märkt att det närmar sig Jul.

Hela veckan som innehöll 2 lediga dagar pga röda dagar har ägnats åt sjukhusbesök, mer sjukhusbesök, äta, sova och då och då käka ute för att hålla oss båda (sambon "el gato" och mig själv) långt från ett psykiskt sammanbrott typ.

Ibörjan av veckan kämpade jag dessutom mot den envisa influensan som jag har haft i typ 1.5 vecka. De senaste 3 dagarna har jag mått bra igen och har gått ut för att springa 3 ggr. Endorfinerna hjälper mig att inte falla ihop och få psykbryt typ...

Det är bara och bita ihop och kämpa på. Det är lite komiskt att just vi som inte vill ha barn (för att vi inte klarar av att behöva ha nån som är beroende av oss) skall hamna i denna situation igen. Förra året ägnade vi hela sensommaren, hösten och vintern (från Juli månad) till att sitta på sjukhus med sambons mormor och morfar.

Mormorn var inne pga inopererad pacemaker + sen föll hon ur sängen på sjukhuset för ingen hade satt upp räcket. Sjukhuset höll tyst om det och sade inget och efter 48 timmar med bruten höft och klagande blev hon äntligen opererad (felopererad...) och efter det följde över 5 månaders sjukhusvistelse för henne. Morfarn blev sämre och sämre i sin lungcancer medans mormorn var sängliggande. Varje dag satt vi där och matade och höll upp "hinken" för spyorna (eller snarare sagt så var det sambon som gjorde det, jag höll sällskap) och såg morfarn tyna bort samtidigt.

Stressen var outhärdlig och vi var oroliga för hur vi skulle klara av allt ifall morfarn blev inlagd på ett annat sjukhus. Hur gör man när man måste hinna med att arbeta också? Det vi fick uppleva och ta ansvar för är det man brukar göra när man själv är i pensionsåldern och tar hand om ens egna föräldrar. Tyvärr har de ingen annan än min sambo "el gato" (deras barnbarn) och mig själv. Till slut hade vi tur för läkaren var underbar och såg till att mormor och morfar fick vara på samma sjukhus och samma rum in i det sista.

När vi äntligen såg "ljuset" och mormor hade börjat bo in sig" på ålderdomshemmet och vi började få tillbaka våra liv då vi endast besöker henne 3-4 ggr (sambon 3-4 ggr, jag 2-3 ggr) per vecka börjar cirkusen igen...

...hon faller och opereras för höften igen och vi börjar bli experter på spanska sjukhusvistelser typ.

Fotot på granen är taget från utställningen som visas just nu på Goethe institut här i Madrid