...för deltagarna i Stockholms marathon 2013!

En av löparna som springer i år är min lillebror. Det blir hans andra gång i år. Jag tror jag är nästan nervösare än vad han är. Jag skulle verkligen vilja vara i Stockholm just nu och få heja på alla löpare! Det brukar nästan vara roligare att heja fram dem än att springa själv. Man lider ju inte, he, he. Dessutom brukar jag som sagt inte skämmas utan skriker och skriker på allt och alla!!!

Första gången han sprang var det mitt fel. Jag lurade jag i honom att delta eftersom mitt kompisgäng från Madrid åkte till Stockholm för att springa. Brorsan antog utmaningen och då hade han inte ens tränat inför loppet. Det längsta han hade sprungit då var 10 kilometer. Men han lyckades ta sig in i mål och på en tid som inte alls var så himla tokig. Lite under 5 timmar sprang han den gången. Han gjorde dock lite klassiska nybörjarmisstag som att glömma att tejpa bröstvårtorna och då blir resultatet så här: 


Jag får dock nöja mig med senaste numret av spanska versionen av Runners World idag och sitta och bita på naglarna i min nervositet över hur det går för brorsan...