...alltså saltlakrits.

Lakrits som vi i Sverige älskar och som jag alltid tar med till jobbet eller vännerna och bjuder på, typ djungelvrål, salta fiskar eller turkisk peppar.

Roligast är det att bjuda arbetskamrater på saltlakrits här i Spanien och speciellt de som är från andra avdelningar, dvs. som man inte känner så väl.

"¿Quieres probar una golosina típica de Suecia?", säger jag alltid oskyldigt

(Vill du testa typiskt svenskt godis?)

"¡Ah si!", svarar de oskyldiga offren förväntansfullt

(Åh, ja!)

Sedan sitter jag och försöker hålla mig för skratt medans de kämpar med lakritsen i munnen och med en desperat blick letar efter närmsta papperskorg. Dock är de väluppfostrade och håller god min tills jag börjar garva och säger att det gör inget...de kan spotta ut den för jag förstår att en spanjor inte gillar vår svenska lakrits.

Spanska lakritsgodiset är alltid sött och aldrig salt. Det de kallar för lakrits här skulle jag nog inte kalla för lakrits.

Spanjorer är dessutom uppfödda på "äkta" lakrits, dvs lakritsrötter som de gick och tuggade på som barn. Något som jag testade för första gången förra veckan och direkt spottade ut! Usch vad äckligt!!! Wikipedia påstår att svenska barn tuggade på dessa förr...något som jag aldrig har sett ivarje fall.