...eller snarar om jag uppfattas som svensk eller spansk frågade Rasmus mig om (se kommentarer).


Detta kanske är nåt som fler är nyfikna på så jag lägger upp mitt svar här:


Jag känner mig nog inte så himla utländsk längre och brukar till och med glömma bort att jag ser så himla utländsk ut. Det har hänt när jag är ny på nåt jobb och vi är i matsalen att jag märker att folk glor på mig...och då först inser att jag ser annorlunda ut (dvs icke spansk).

Folk på jobbet brukar skämta och säga att jag är mer "madrileña" (madridbo) än de själva. Fast detta beror nog mest på att jag känner till Madrid väldigt bra och ägnar mig åt att slösa bort mestadelens av min lön på restauranger (de frågar alltid mig om råd vart de skall gå ut och äta osv.). :-) Själv brukar jag säga att jag är från Andalusien...hör de inte det på mitt "seseo"?, dvs att jag ibland uttalar c och z fel...dvs läspar inte...och hur jag överdriver. Folk från Andalusien är kända för att överdriva mycket.

Jag har bara en utländsk kompis (tyska) och det hjälper ju till i din integrering i Spanien. Jag tror att ifall du vill bli "accepterad" så är det hemskt viktigt att du inte lever i din "burbuja" (bubbla) som jag kallar det...med nästan bara svenska (eller andra guiris, dvs utlänningar) kompisar, svensk TV, svenska tidningar osv.

Ifall jag träffar någon för första gången så brukar jag märka att ser de mig som en "guiri" (pga utseendet), men det brukar inte vara så himla länge...sedan förändras attityden (dvs. de slutar fråga om hur Sverige är och dylikt) efter ett tag. Ibland tar det bara någon timme och ibland dröjer det tills nästa gång vi ses.

Jag tror att först och främst spelar spanskan sin roll här (hur pass bra du pratar och förstår) och även hur du lever...mitt liv skiljer sig ju inte från deras. Fast främst tror jag nog att det har med språket att göra. Man kan prata hur bra spanska som helst utan brytning men fattar man inte sarkasmen och jargongen här, så dröjer det längre innan man "accepteras". Detta har jag sett hända med vänner som pratar hyfsat, men inte har bott här så länge...då händer det oundvikliga: Spanjorerna ägnar sig åt att "tomarles el pelo" och "torearles" (ungefär som att driva och luras med dem). De fattar helt enkelt inte hur spanjorerna tänker eller deras humor.

Ett bra exempel är att här ägnar de sig oftast väldigt mycket åt att driva med varandra ("jävlas") och pikar varann speciellt med just det som man vet irriterar den andre fast alltid med humor. I Sverige anses detta vara ohövligt och inget man gör. Jag tyckte det var skitjobbigt när spanska kompisar höll på och larvade sig över min accent eller dylikt. Det bästa tipset är att snabbt luska ut vilken punkt är den svagaste hos din "motståndare" (kan vara allt från för tjock rumpa, till att man är en lantis, är dålig på engelska osv.). När du vet detta är "kriget" igång! ;-)På jobbet är man oftast hövligare, där ägnar man sig ofta åt att diskussionens konst...man tycker tvärtemot och diskuterar i all oändlighet fastän man egentligen tycker likadant.

Min sambo, "el gato", tyckte det var väldigt svårt i början i Sverige. Han började plugga på Universitetet och skulle presentera nåt. Han kom hem med slokande öron och sade:

"Där satt läraren och de övriga 50 studenterna och bara glodde på mig med konstiga miner efter mitt skämt..."

Då hade han slängt ut sig nåt sarkastiskt eller sagt något helt gravallvarligt som om det vore sant (vilket det inte var, typiskt spanskt sätt att skämta) och svenskarna fattade noll och trodde att han menade allvar, ha, ha :-)

Några av min kompisar har nu fått till uppgift att lista alla "knäppa" saker de tycker att jag gör pga att jag är utlänning. Det skall bli intressant att se...jag kommer publicera det här på bloggen. Tyvärr så tror jag att det mesta har nog mindre med att göra med att jag inte är spansk och mer med att jag helt enkelt är knäpp, ha, ha ;-)