Segovias "helvetes-halvmarathon" avklarad igår...

/
0 Comments
...under ihärdigt regn under hela denna "mardrömshalvmara".

Varför mardrömshalvmara? Denna halvmara är känd som en av de tuffaste i Spanien eftersom Segovia är fullt av backar, backar och mera backar. De hade lagt om rutten till detta lopp för att undvika en av backarna och för att göra den lättare i år.

Lättare? My ass, mina vänner som springer den varje år sade att det tyckte att den var värre i år. Nu sprang man mer inne i själva Segovia vilket betydde att man sprang över kullerstensgator, vilket betyder livsfarligt halt när det regnar samt att man fick jätteont i benen, ryggen och nacken. En riktig "rompepiernas" (typ som "bentagarsönder", tar sönder dina ben). Jisses vilken träningsvärk det ger dessutom. Jag kan knappt gå idag...
Trots detta så lyckades jag göra en jättebra tid. Helt otroligt bra faktiskt. Jag sprang på under 1 timme och 50 minuter!!! Jag har lyckats ta ned mitt personbästa på halvmarathon distansen med 15 minuter! Jag kom in bland de trettio första tjejerna av de 204 kvinnor som avslutade loppet. Jag var lite förvånad ibörjan av loppet över att det var så himla få tjejer. Jag var omringad av killar hela tiden. Min kompis från Segovia som hade sagt att när han var och hämtade nummerlapparna så hade han minsann sett massor av tjejer som skulle delta.
Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle kunna åstadkomma något liknande. Speciellt inte efter att ha varit med om bilolyckan där jag skadade nacken. Passande nog så gick denna halvmara av stapeln precis 3 år och en månad efter bilolyckan. Bilolyckan som gjorde att jag inte kunde sporta överhuvudtaget (under över 2 års tid) och jag hade jämt och ständigt ont i nacken. Jag gick dessutom upp 10 kg (som jag nu tack och lov har gått ned igen).
Under loppets gång så blev jag så himla trött efter en jättelång backe som kändes som den aldrig skulle ta slut. Jag kämpade på och var helt slut och tänkte att:

"Vad faaan gjorde jag här i Segovia springandes en halvmara???!!! Är jag helt jävla dum i huvudet eller?!! Jag kommer aldrig att komma tillbaka till Segovia mer..."

Men den känslan försvann när jag fick chansen att återhämta mig lite grann i en nedförsbacke och helt plötsligt upptäckte att jag redan hade sprungit 13 km, dvs bara 8 km kvar!
Jag blev så himla glad när sambon "el gato" (skadad och kunde inte själv springa) som hejade på mig helt plötsligt skriker till mig vid skylten 19 km. Du vinner över mig!!! Du kommer att göra en bättre tid än jag gjorde! Min klocka funkade inte alls så jag hade ingen aning om hur snabbt eller sakta jag sprang. Snacka om att jag blev paff. Jag sprang vidare och hoppades bara på att "Snälla, snälla, gör så att jag kommer i mål på en bättre tid än sambons tid" he, he. Och det gjorde jag! Nu jävlas alla kompisar med honom men han är jättestolt över mig trots detta.
Under loppets gång så blev jag inte bara framhejad av publiken (som passar på att heja lite extra när det kommer en tjej) utan även av de killar som sprang runt omkring mig. Det var många som sade peppande ord typ: "Venga chica, que lo haces bien ya queda poco" (kom igen tjejen, du gör det bra nu är det lite kvar), "Ya solo queda un cuestecillo y luego es para bajo" (Nu är det bara en liten backe kvar och sedan är det nedåt). Dessa peppande ord hjälpte mig verkligen när jag var trött.
Mitt välförtjända "pris", att äntligen få äta efterrätten "ponche segoviano" som smakar som prinsesstårta:



You may also like

Inga kommentarer: