...när Atletico de Madrid förlorade mot Sevilla i "Kungens Cup" finalen som gick i Barcelona.

Jag överdriver faktiskt inte...jag var förbannad, trött och tyckte det hela var så sorgligt att jag grät en skvätt. Atletico vann kanske Europe League finalen förra veckan, men det kändes inte som en tröst igår kväll när vi gick ut från Camp Nou Stadion.

Jag tyckte att alla som hejar på Atleti var värda en vinst till och så skulle vi äntligen få fira en "doblete" (dublett) igen. Sista gången var 1996 så det var dags för det nu, tycker man ju.

Vi var ju ändå cirka 50 000 fans (i 200 bussar, 13 tåg, 20 000 bilar och 3 chartade flygplan) som hade tagit oss ända till Barcelona. Jag hade suttit uppe och jobbat till 3 på natten dagen innan för att kunna åka iväg.

Hela Barcelona höll dessutom på Atletico de Madrid. Alla var jättetrevliga överallt och vi blev stoppade 4 gånger (!) ute på gatan av folk som såg oss med en karta och som undrade om de kunde hjälpa till...var händer sånt?

Efter matchen när vi kom till en bar för vårt tåg skulle inte gå förrän klockan kvart i tre på natten så började alla i baren att skrika "Atletico de Madrid" för att muntra upp oss alla. De tyckte så synd om oss att det till och med spelade en av Atleticos hejarklackslåtar för oss. Alla som hejade på Atletico festade ändå glatt och det var ingen dålig stämning eller bråk.

Jag tröstar mig med att jag har åkt på samma tåg (klubben Atletico de Madrid hade fixat specialtåg) som Kun Agüeros fru, hans son, svärmor och kompisar...;-).

"Otra vez será"....(Det blir/sker en annan gång, som vi som hejar på Atletico de Madrid säger, tyvärr alldeles för ofta)