Sofia i England skriver i sin blogg om var man känner sig hemma och det dåliga samvetet hon har över att hon inte riktigt kan svara ja på frågan ifall hon tycker att det är skönt att vara hemma när hon befinner sig i Sverige.
Jag känner verkligen igen det där. Jag minns att jag aldrig riktigt längtade hem till Sverige redan från start och då var jag bara 19 år när jag flyttade till Spanien.
Jag kunde längta till familjen och vännerna men inte mer. Varje gång jag åkte hem till Sverige på semester så hann jag bara hämta upp resväskorna på rullbandet och så frågade jag mig själv: ”Vad sjutton gör jag här? "Hur långt är det kvar tills jag får åka ”hem” igen"? Knäppt men sant. Sedan satt jag hela semestern och längtade tillbaka till Madrid…

Efter 4.5 år flyttade jag tillbaka till Sverige och hade med mig min spanska sambo. Tanken var att jag skulle studera och därför åkte vi dit. Redan första veckan undrade vad sjutton jag gjorde där igen. Sedan vantrivdes jag och längtade tillbaka till Madrid så att jag nästan hade fysiskt ont under de åren vi bodde i Sverige. När vi väl flyttade tillbaka var jag överlycklig.

Spanska sambon satt dock och längtade ”hem” (till Sverige) under ganska många år!!! Och detta trots att han själv insåg att han inte ville leva sitt liv i Sverige. Än idag efter så många år här i Madrid så tänker han fortfarande på vår lägenhet i Stockholm när han hör ordet hem.

Spanien vann matchen i min hemlängtan och i sambons fall var (är, han kanske fortfarande känner så?) det Sverige som vann.

Så kan det gå...!