...det har jag i och för sig varit redan sedan förrförra Söndagen, men min uppmärksamhet har ägnats åt andra viktigare saker än min blogg.

Saker som att hälsa på min "adoptivmormor" (som ramlade i duschen) varje dag, försöka komma över min depression över att semestern är slut och att det är HELA 3 veckor kvar tills nästa semester (nu bara 10 dagar), sluta knapra på 800 mg ipren 3 ggr om dagen pga nackspärret jag fick i Stockholm på semestern, rensa ut alkoholhalten ur mitt blodomlopp som också ficks under semestern och överflödet av mat som intogs, springa hos doktorn här i Madrid (försäkringsbolaget) och klaga över att FYRA MÅNADER efter bilolyckan, så gör det fortfarande satans ONT i nacken och ryggen.

När det äntligen blev Fredag igen efter hemkomsten kände det alldeles underbart att få vara ledig igen. Ett sista snabb-besök hos mina adoptivmorföräldrar skulle bara avklaras innan vi (sambon "el gato" och jag) kunde slappna av och njuta av helgen...

...men Fredagskvällen och natten tillbringades på akuten. Min "adoptivmormor" kunde inte sluta kräkas och efter 3 dagar tyckte äntligen hennes läkare att hon borde åka in till sjukhuset igen då det kunde vara en hjärnskakning efter fallet i duschen.

Hela natten tillbringades frysandes (ja, det är kallt här i Madrid just nu, bara runt 20-25 grader under dagen och kallare på kvällen), med ryggont (pga bilolycka och järnsoffor som ej gjorde saken bättre) och skrikande "gitanos" (zigenare) som alltid tycks invadera akutmottagningarna här i Madrid...

På akuten får bara en person vara med patienten om ens det. I detta fall fick en vara med då patientens åldern var 85 år. "El nieto" (barnbarnet), dvs min sambo "el gato" var inne hos mormor eftersom morfar har lyckats blivit nästan totaldöv på bara 1 månads tid. Vi ville låta läkarna slippa SKRIKA all information.

Jag och "adoptivmorfar" befann oss ute i väntrummet...i 7 TIMMAR! Sambon "el gato" försökte hela kvällen och natten att övertyga mig om att jag skulle övertyga "morfar" om att vi lika gärna kunde sitta hemma hos dem och vänta då vi varken fick komma in eller träffa de andra....

...nu vet jag ivarje fall varifrån "el gato" har fått sin envishet ifrån. Morfar är 89 år gammal och går med käpp och kunde knappt sitta för att sofforna var så hårda, men han härdade ut bättre än jag själv. Han totalvägrade att gå därifrån. Vilket är förståerligt då han och mormor har varit ihop sedan de var i 16 års åldern och knappt varit ifrån varandra sedan dess.

Historien slutade bra för mormor fick åka hem efter 7 timmar igen och jag fick åka ambulans med henne 2 gånger.

I Lördags var jag och gjorde en magnetisk resonanstomografi som jag lyckades tjata mig till förra veckan. Skall bli interessant att se om det syns nåt på den.

Jag lyckades sluta med mina Ipren, men nu har doktorn gett mig starkare grejer...muskelavslappnande (Myloelastan) och nåt inflammationshämmande. Min hälsosamma "rening" av kroppen funkade i 4 dagar. Denna gång har de sagt åt mig att bara ta en fjärdedel eller max en halv tablett per dag, då jag sist tog denna medicin blev helt borta i skallen trots att man tar dem innan läggdags...jag kunde nämligen inte tänka klart under dagen och ställde jag ifrån mig nåt så tog det en blinkning tills jag hade glömt var jag ställde det. När man läser vad medicinen innehåller blir man ju nästan mörkrädd...

En liten bild på mig och mina "adoptivmorföräldrar" som har tagit emot mig med öppna armar sedan dag 1 och utan några fördomar alls... (svenskorna på 60-talet har ställt till det ganska rejält här i Spanien för oss andra, men mer om det i ett annat inlägg)!