...för nu skall vi äntligen registrera oss som sambos officiellt! Jag har varit på båda ambassaderna, Sveriges och Finlands, jag har varit på "la junta municipal" för att hämta ett bevis på att jag är folkbokförd här i Madrid. Nästa vecka skall det ske...fast det tror jag inte på förrän vi har gått ut genom dörren och fått det hela avklarat.

Varför denna skeptis...? Jo, kolla in detta inlägg;

http://franmadridtillhimmelen.blogspot.com/2010/03/sambo-i-madrid.html

Hmmmmmmmmmmmmmmmm, vi får se hur det går. På sistonde har jag fått frågan (på jobbet, mina kompisar känner mig för väl för att överhuvudtaget komma på tanken att fråga något dylikt): "Vad skall du ha på dig?"

Men, HALLÅÅÅÅÅÅ?! Jag skall bli sambo för att jag inte vill gifta mig varken i kyrkan eller civilt. Det är emot min religion, "el ateismo" (ateismen) som jag brukar säga...

Gruppen Pereza sjunger.

...var jag himla glad att jag slapp uppleva i Sverige. Vilken tur att min semester i Stockholm bara varade tills den 11:e Juni.

Jag kommenterade lite skadeglatt på en blogg häromdagen om att jag minsann slapp betala för Victorias och Daniels bröllop då jag inte skattar i Sverige. Den glädjen höll ju typ i en sekund tills jag insåg att jag betalar för ett annat gäng som lever på oss vanliga dödliga...nämligen familjen Borbón.

Här i en av Spaniens största dagstidningar, el País, var rubriken i artikeln om bröllopet dagen efter följande;


"Emotivo y algo cursilón"

Vilket betyder känslomässigt och något...cursi betyder att någon försöker vara elegant och speciell utan att lyckas. Cursilón är superlativ av cursi.

Ha, ha...helskön rubrik :-)!

...för när min mamma och min svenska svägerska var här i Maj månad så satte vi oss på en uteservering just på Plaza Mayor.

Eller snarare, de satt redan där och jag kom dit och utbrast förfärat: "Men vad har ni GJORT?! Ni har satt er på det värsta tänkbara stället, det finns inte värre turistfällor än här vid Plaza Mayor.

Deras ursäkt var att det var nära och att solen äntligen hade tittat fram och de ville njuta ett tag. Jag satte mig muttrandes och beställde in ett mineralvatten. Kanske var det sällskapet från Sverige som påverkade mig, men jag började också (hör och häpna) njuta av att sitta i solen. Jag som annars beter mig som en Madridbo och undviker solen tills det är dags för strandsemestern...

Efter ett tag sade jag lite sisådär i förbifarten..."det var ju ganska skönt här i solen, så skönt att vi kan ju sitta här ett tag till och ta det lugnt och kanske äta här också?"

Så blev det...lunch på Plaza Mayor, ha, ha. Det är nästan så att jag skäms. Äta lunch på PLAZA MAYOR?!! Men, men...lunchen kom in, sallader för våran del och hör och häpna...det var JÄTTEGOTT! Spanjorer är ju inte direkt några hejare på att göra sallder annars, så jag blev väldigt förvånad.

Förklaringen kom efteråt. Stället vi satt på är en kedja från Belgien som heter Le Pain Quotidien. Förutom uteserveringen så har de catering och de säljer även små delikatesser som man kan ta med sig hem.

Dit kommer jag nog gå någon gång till för att äta en sallad "en condiciones" (typ som en ordentlig sallad), trots att priset var nog lite för högt för en sallad...12 euro.

...som visar hur vissa modiga kämpar vidare trots att bröstvårtorna blöder.

Vem var då den modige? Jo inte någon mindre än lillebrorsan! Han fick råd av spanjackerna om att tejpa bröstvårtorna innan maran, men vad är väl det för fånigheter? Är det inte spanjorerna som är machos?

Finskan sisun visade sitt rätta jag när lillebrorsan envist kämpade sig runt maran trots att det längsta han hade sprungit innan i hela sitt liv var 10 kilometer och att han max hade sprungit 5 kilometer på sina träningspass. Efteråt erkände han för mig att det som hade hjälpt honom runt var tanken på alla polarna som hade kommenterat innan att han ALDRIG skulle klara av detta. Att behöva stå ut med alla kommentarer efter ett misslyckande var tydligen en tillräckligt stark morot...:-)

Lite foton på en del av hejaklacken och de modiga löparna!

...att hon visserligen INTE kunde rekommendera något sådant då hon inte var läkare, men att hon hade hört att läkare brukar kunna rekommendera att man tar 800 mg/gång istället för bara 400 mg/gång. Sedan viskade hon att hon hade också varit i en bilolycka och hade samma besvär som jag med nacke och rygg...och för säkerhets skull höjde hon rösten och upprepade igen att hon INTE kunde rekommendera något sådant...

...så det så mamma och pappa. Det är inte så att jag har blivit vilsoledd här nere i Spanien och nu tycker att det är fullständigt normalt att få antibiotika eller andra starkare mediciner utskrivna för nästan allt (tandont, inflammation, you name it) och att man kan knalla in på ett Apotek och för det mesta utan några problem få ut receptbelagda mediciner utan recept...

...till och med jag försökte stå tillbaka och inte ta min muskelavslappnande medicin förra veckan när jag fick den eftersom jag anser att den är för stark och för farlig. Det höll i typ en dag...tills jag insåg att jag vill nog kunna lägga mig ned på stranden när jag åker på semester utan att gråta av smärta.

...det har jag i och för sig varit redan sedan förrförra Söndagen, men min uppmärksamhet har ägnats åt andra viktigare saker än min blogg.

Saker som att hälsa på min "adoptivmormor" (som ramlade i duschen) varje dag, försöka komma över min depression över att semestern är slut och att det är HELA 3 veckor kvar tills nästa semester (nu bara 10 dagar), sluta knapra på 800 mg ipren 3 ggr om dagen pga nackspärret jag fick i Stockholm på semestern, rensa ut alkoholhalten ur mitt blodomlopp som också ficks under semestern och överflödet av mat som intogs, springa hos doktorn här i Madrid (försäkringsbolaget) och klaga över att FYRA MÅNADER efter bilolyckan, så gör det fortfarande satans ONT i nacken och ryggen.

När det äntligen blev Fredag igen efter hemkomsten kände det alldeles underbart att få vara ledig igen. Ett sista snabb-besök hos mina adoptivmorföräldrar skulle bara avklaras innan vi (sambon "el gato" och jag) kunde slappna av och njuta av helgen...

...men Fredagskvällen och natten tillbringades på akuten. Min "adoptivmormor" kunde inte sluta kräkas och efter 3 dagar tyckte äntligen hennes läkare att hon borde åka in till sjukhuset igen då det kunde vara en hjärnskakning efter fallet i duschen.

Hela natten tillbringades frysandes (ja, det är kallt här i Madrid just nu, bara runt 20-25 grader under dagen och kallare på kvällen), med ryggont (pga bilolycka och järnsoffor som ej gjorde saken bättre) och skrikande "gitanos" (zigenare) som alltid tycks invadera akutmottagningarna här i Madrid...

På akuten får bara en person vara med patienten om ens det. I detta fall fick en vara med då patientens åldern var 85 år. "El nieto" (barnbarnet), dvs min sambo "el gato" var inne hos mormor eftersom morfar har lyckats blivit nästan totaldöv på bara 1 månads tid. Vi ville låta läkarna slippa SKRIKA all information.

Jag och "adoptivmorfar" befann oss ute i väntrummet...i 7 TIMMAR! Sambon "el gato" försökte hela kvällen och natten att övertyga mig om att jag skulle övertyga "morfar" om att vi lika gärna kunde sitta hemma hos dem och vänta då vi varken fick komma in eller träffa de andra....

...nu vet jag ivarje fall varifrån "el gato" har fått sin envishet ifrån. Morfar är 89 år gammal och går med käpp och kunde knappt sitta för att sofforna var så hårda, men han härdade ut bättre än jag själv. Han totalvägrade att gå därifrån. Vilket är förståerligt då han och mormor har varit ihop sedan de var i 16 års åldern och knappt varit ifrån varandra sedan dess.

Historien slutade bra för mormor fick åka hem efter 7 timmar igen och jag fick åka ambulans med henne 2 gånger.

I Lördags var jag och gjorde en magnetisk resonanstomografi som jag lyckades tjata mig till förra veckan. Skall bli interessant att se om det syns nåt på den.

Jag lyckades sluta med mina Ipren, men nu har doktorn gett mig starkare grejer...muskelavslappnande (Myloelastan) och nåt inflammationshämmande. Min hälsosamma "rening" av kroppen funkade i 4 dagar. Denna gång har de sagt åt mig att bara ta en fjärdedel eller max en halv tablett per dag, då jag sist tog denna medicin blev helt borta i skallen trots att man tar dem innan läggdags...jag kunde nämligen inte tänka klart under dagen och ställde jag ifrån mig nåt så tog det en blinkning tills jag hade glömt var jag ställde det. När man läser vad medicinen innehåller blir man ju nästan mörkrädd...

En liten bild på mig och mina "adoptivmorföräldrar" som har tagit emot mig med öppna armar sedan dag 1 och utan några fördomar alls... (svenskorna på 60-talet har ställt till det ganska rejält här i Spanien för oss andra, men mer om det i ett annat inlägg)!

...för att driva lite med spanjorernas fördomar om att vi svenskar alltid skall planera. De kallar oss för "cabezas cuadradas" (fyrkantiga huvuden, vilket betyder att man alltid planerar och inte improviserar...)

Jag gjorde ett schema dag för dag med ALLT i det...var vi skall käka lunch, middag, när siestan kan intas, vilka länder vi befinner oss i dag för dag, vilka gator vi skall gå på, vilka museum som skall besökas etc. Gissa minerna när jag gav dem ett varsitt schema i A3 format! ;-)

Ah, jag glömde att säga att som straff för att jag har organiserat ALLT (bokat, hotell, färjor, restauranger, etc. etc) fick de varsin namnlapp där det stod; "Jag heter...och namnet". Folk på flyget kollade på dem som om de vore dumma i huvudet på flyget...ha, ha :-)

...till gamla kära Svealand! Idag är de mina vänner och jag antar att de är det fram tills på Lördag då de skall springa Stockholms marathon som lilla jag har övertalat dem till att springa.

Mer tid kommer antagligen tillbringas framför bloggen inom snar framtid då mina vänner föredrar att ha mig på långt avstånd och träffa mig så lite som möjligt.

Min bilolycka skedde faktiskt och jag kan INTE springa maran hur gärna jag än skulle vilja...fast jag kanske inte borde nämna att min sjukgymnast undrade idag ifall jag skulle springa, vilket betyder en sak...jag hade kunnat springa maran...eller? Schyyyyysss, säg inget till de andra! ;-)

Joooo, de duktiga tjejerna från invigningen!

...där tillsammans med mig! Speciellt min jobbarkompis från Barcelona som var en dos positiv energi! :-)

För er som har väntat tålamodigt kommer nu äntligen ett inlägg från mitt "slit" under Champions League finalen där jag "jobbade GRATIS" som min sambo "el gato" uttrycker det. Folk här undrar vad sjutton jag anmälde mig som frivillig till något dylikt och för att jobba när man istället kunde vara ledig.

Först tyckte jag bara att det var en kul grej när jag såg annonsen i tidningen. Sedan tyckte jag att det var ganska intressant då det var som att "byta" liv (yrket menar jag) under en helg. Sist kom väl att det kändes som något kul idrottsmässigt då jag fortfarande trodde att Barcelona skulle ha en chans att vara med i finalen.

Jag skulle hjälpa till vid "Media Working Area" vilket innebar att hjälpa alla journalister och folk från TV. Detta var helt okej och ärligt talat så jobbade man såpass mycket som man själv ville. Jag har aldrig varit med om något så totalt oorganiserat som Champions League. Jag har en kompis som jobbar för Atletico de Madrid och han brukar alltid säga att när UEFA kommer dit så blir de alltid så himla imponerade av dem för att de är såååååå organiserade... Detta kan betyda två saker. Antingen så gick det illa bara denna gång eller så slår klubben Atletico de Madrids organisationsförmåga alla priser...

ALLA frivilliga jag träffade klagade över samma sak...de hade inte fått någon information om vad de skulle göra eller hur. Detta skedde även med mig. Jag fick mina kläder, blev visad området var jag skulle vara och tillsagd att informera journalisterna och hjälpa dem ifall problem uppstod, sedan blev jag lämnad ensam. Denna visning och förklaring tog max 5 minuter. Jahapp....informera dem om VAD?!

Jag tackar för att jag inte är blyg och även för mina år som bartender och servitris för jag är van vid att hugga till där det behövs. I Spanien har de också tendensen att när du är ny på jobbet (dock inom det jag jobbar nu, IT) "sälja in dig" som värsta experten och sedan lämna dig med vad det nu är du skall jobba med utan att förklara vad, hur etc. och naturligtvis är det inte fråga om några kurser...så man får helt enkelt "ta sig fram ändå".

Jag var ganska uttråkad i början så ägnade mig åt att "hoppa på" alla journalister som kom indroppandes under dagen och frågade dem ifall de ville ha information och på vilket språk, gav ut "presskit", frågade om de visste vart de skulle etc. Hjälpte till när wifi ej funkade osv.

Det blev ganska kaotiskt dagen efter för då kom det massor av journalister och TV folk. Uppe hos oss hade vi runt 500 journalister som jobbade. Totalt tror jag att det var 2000 från press och media.

Hur som helst så var det värt erfarenheten. Utöver diplomet som alla frivilliga fick så lyckades jag förmå "Media Operations managern" från UEFA att skriva ett "reference letter" (rekommendations brev?) till mig när han berömde mig för hur braaaa jag hade jobbat, och hur "proactive" jag hade varit etc. Som jag sade till sambon "el gato"; "- De kan vara glada för att för att folk är ansvarsfulla och gör så gott de kan för annars skulle hela finalen gå i stöpet pga informationsbristen".

Mailet med brevet kom in till min "inbox" idag. Nu har jag lyckats få ihop alla de "ingredienser" som behövs för ett av de jobben som jag har i siktet i framtiden. Där måste man ha jobbat som frivilligt nämligen...:-)

Kan inte skriva mer om "jobbandet" under finalen för min hjärna tänker bara en sak just nu: SEMESTER! Ni får hålla tillgodo med lite foton...