About me
My name is Marina. I’m a madrileña (resident of Madrid), runner, trailrunner and now ultratrail runner. This blog is going through a "facelift" so please forgive the mess here....
Visitors come from...
Social Media
Halvmaran i Segovia avklarad...
/
0 Comments
...efter den blev det god, välförtjänad mat och gott vin!
Proppmätta gick vi en promenad för att "smälta maten" då den sedvanliga likören Pacharán inte tycktes klara av den biten. Vi passade på att ta typiska turistfoton dessutom. Innan "efter-maten-drinkarna-för-att-smälta-maten"...
Proppmätta gick vi en promenad för att "smälta maten" då den sedvanliga likören Pacharán inte tycktes klara av den biten. Vi passade på att ta typiska turistfoton dessutom. Innan "efter-maten-drinkarna-för-att-smälta-maten"...
Loppet då? Ja, det var hemskt, lika hemskt som vanligt. Segovia är full av backar och halvmaran går upp och ner, ner och upp, hela tiden. Jag frågar mig varje år vad sjutton jag gör där när jag lider i backarna.
Jag var jätte, jättetrött och hade riktiga problem med att klara av att övertyga mig själv om att jag skulle avsluta loppet. Till slut gick jag i alla uppförsbackar. Faktiskt enda andledningen till att jag överhuvudtaget klarade av att ta mig in i mål i år. Det var inte mina ben som var trötta utan hela jag... Jag har tydligen anemi (antagligen fick jag det efter att jag hade "viruset från helvetet" som gjorde att jag hostade konstant i 4 veckor) och började äta vitaminer 3 dagar innan halvmaran.
Min skada då? Ja, jag kände faktiskt inte ens av den. När jag till slut kom i mål (nästan 14 minuter mer än förra året!) så var jag jättearg på mig själv. OCH TRÖTT. En kille kom fram och hjälpte mig att ta av mig chipet och han frågade vad som hade hänt med min fot (jag springer fortfarande med "tobillera", minns inte hur man säger det på svenska). Jag berättade om mina 4 månaders sjukskrivning, sprickan och den stukade vristen (ledbandet) och han sade:
"Men då är du väl glad nu?"
"Nej, jag är jättesur på mig själv för jag hade en mycket bättre tid förra året (sprang t.om. in bland de första 30 tjejerna) och nu ville jag naturligtvis vinna över mig själv eller åtminstonde ha samma tid.", svarade jag
Hans svarade: "Men vad säger du?!! Du har JU lyckats BÖRJA springa IGEN efter din skada. Du har ju lyckats återhämta dig jättebra och snabbt! Det är inte alla som klarar av att springa en halvmara."
"Si, ¡¡¡tienes razón!!!" (Ja, du har rätt!!!), svarade jag och verkligen tyckte det. VAD tänker jag med egentligen??? Jag har ju faktiskt haft en jättesnabb återhämtning om man tänker på att jag slutade att gå med kryckor i slutet på Augusti. Jag började springa, eller jogga, för första gången den 7:e Oktober (bildbevis i Instagram här). Efter det har jag inte sprungit speciellt mycket för det har blivit totalt 5 olika resor med jobbet varav 2 till USA. Sedan blev jag ju som sagt sjuk och de senaste 6 veckorna innan denna halvmara har jag bara varit och sprungit 3 ggr. Inte så himla bra förberedelse kanske.
Jag tänkte när jag gick därifrån och mötte sambon "el gato" att ja, han har helt rätt. Jag skall vara glad över detta lopp och min bedrift. När sambon frågade hur det gick svarade jag:
"Jag kommer ALDRIG att komma tillbaka och springa detta lopp igen. HEMSKA, JÄVLA (förlåt!), HELVETES backar!!!"
15 minuter senare efter att ha strechat och när jag hoppade in i duschen, så hojtade jag till och sade till sambon:
"Nästa år, då JÄVLAR skall jag springa SNABBT i detta lopp!!!"
Jag tror alla löpare känner igen sig nu ifall jag inte har fel? ;-)
Hejdå Segovia för denna gång!!! Nästa år kommer jag att springa mycket snabbare!!!
About Post Author
