Här kommer en boklista med de 12 böcker som jag läste under 14 dagar.

Jag överdriver inte...jag kunde ju inte göra så himla mycket på stranden pga av min nacke så jag satt som en riktig "maruja" (maruja används egentligen som skvallerkärring men man brukar också använda det för hemmafruar) i min nyköpta tältstol...ha, ha det är sant! Dock finns inget bildbevis då jag hade glömt kameran hemma i Madrid och det gjordes inte med flit även om det kan verka som det...:-) Sambon, "el gato", sade att det var bara garnet och pinnarna för att sticka som fattades.

Till mitt försvar av lektyrvalet säger jag att alla böcker förutom två (de engelska böckerna hittades i huset vi hyrde i Algarve) rafsades i all hast ned i kundkorgen i Akademibokhandeln när jag var på semester i Stockholm. Jag lyckades med konststycket att inte få med mig en enda bok av de böcker som jag under flera månader hade planerat att köpa...:-(

- Ego girl av Carolina Gynning
(en blond bimbo som kanske inte är så himla bimbo, väldigt naiv och som har utsatt sig för fara i dumma situationer dock)

- Snabba cash av Jens Lapidus
(den perfekta boken till min brorsa stekaren...;-))

- Prickskytten av Lee Child
(jag är ledsen farsan men den var skitdålig...)

- Casanovas kvinna av Åsa Hellberg
(vet ej vem som var/är mest patetisk, hon eller han...)

- Trasig av Shy Keenan
(hemsk historia som är sann, om man bortser från det och enbart tittar på hur den var skriven så kan jag inte rekommendera den)

- De ska ju ända dö av Gunnar Ekberg
(skittrist och blev ganska trött på att få läsa en massa strunt om vänstern hela tiden. Författaren tycks ha en Jan Guillou fixering och gör allt för att svärta ned Guillou vilket till slut blir ganska patetiskt)

- Dygnkåt och hur helig som helst av Mia Skärringer
(annorlunda, känns väldigt äkta)

- Infiltratören av Lasse Wierup
(egentligen borde denna bok vara spännande då den handlar om farliga situationer men känns nästan som en tråkig faktabok)

- Hallonbatsflyktingen av Miika Nousiainen
(svart humor och oerhört sarkastisk, denna bok rekommenderas till alla finnar och finlandsvenskar. Boken är dock som en amerikansk film, den börjar bra och sedan floppar den ur fullständigt)

- Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson
(denna bok kommer att förändra mitt liv radikalt. Boken Snabbmatslandet av Eric Schlosser fick mig att tvärt sluta gå på McDonalds och dylikt. Jag har bara varit på McDonalds 1 gång på 7 år nu. Den hemlige kocken har fått mig att granska alla ingredienser på förpackningar. Ett beslut som har tagits i vårt hushåll är att spendera mera på mat för att verkligen få "riktig" mat och ej en massa kemikalier. Boken är oerhört välskriven och blir aldrig tråkig trots alla fakta.)

- The time traveller's wife av Audrey Niffenegger
(ej så dum faktiskt om man gillar det övernaturliga, som jag gör. Dock bara i filmer och böcker kanske bör tilläggas. Jag tror inte på spöken och sånt. Boken är dock lite långsam)

- Lonely bones av Alice Sebold
(annorlunda och en väldigt fin bok)

Vinnaren i denna sommars bokklubb är (som tack för att jag har fått upp ögonen): Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson

Hederspris går till (som tack för alla asgarv på stranden när jag läste den): Hallonbatsflyktingen av Miika Nousiainen

...helt plötsligt hade vi ingen Internet längre i Algarve så bloggen fick ta semester.

Egentligen kom jag tillbaka till Madrid redan förr förra torsdagen men min tid har tillbringats på sjukhus sedan dess förutom när jag har jag varit på jobbet.

Sambons, "el gato", mormor hamnade på sjukhus. Hon ramlade som sagt för ca 2 månader sedan. Hon var på akuten då och de kunde inte hitta något fel på henne förutom att hon hade ont i rygg och huvud pga fallet. Hon blev tillsagd att de hade hittat ett blåsljud i hjärtat som hon borde kolla upp när hon var lite bättre efter fallet. Under de följande veckorna hade hon väldigt ont i ryggen, blev tröttare och tröttare och kunde knappt äta. Hon fick åka till akuten och varken denna gång hittade de något. Hon skickades hem igen.

Morfar hittade henne ibland ute på balkongen, köket eller badrumsgolvet. Ibland hade hon fallit och ibland visste hon inte vad hon gjorde där. Hon yrade och hade svårt att känna igen folk och prata överhuvudtaget. Till slut ordnade "medico de cabecera" (husläkaren) så att hon skulle till sjukhus för att göra olika tester för detta var inte något normalt och hon är definitivt inte senil. Något sådant skulle aldrig utbryta på bara 3 veckor och ärligt talat, denna dam trots sina 86 år har bättre minne än jag själv! Hon är en person som denna vinter har läst millenium böckerna av Stieg Larsson. Hon gör allt hemma, tar hand om sig själv, handlar och lagar mat varje dag.

Dagen då hon kom till sjukhuset för att göra testerna blev hon akut inlagd för att få en pacemaker inopererad. Läkarna sade att allt yrande och tröttheten tidigare var pga att hjärtat inte hade fungerat som det borde.

Dagen efter operationen mådde hon bra (i skallen) fast hon var väldigt svag och vi var tvungna att mata henne. Maten slängs in på en bricka av sjuksköterskan och ingen hejdar sig för att fråga ifall patienten är kapabel att äta själv. Vad gör de ifall inga släktingar befinner sig där och kan hjälpa till?

2 dagar efter operationen mådde hon plötsligt sämre. Hon började yra och såg "saker" på väggarna...insekter, republikanska flaggan (tack och lov för det, det var i varje fall inte Francos flagga hon såg!). Hon sade att hon hade ramlat ur sängen på natten och att två killar som kom från en fest hade lyft tillbaka henne i sängen. Ja, ja instämde vi då ingen trodde på henne eftersom hon inte hade några krafter att röra på sig. Dagen efter var hon klarare i skallen och klagade på att hon hade ont i benet. En röntgen gjordes och "sorpresa", "sorpresa" (överraskning) hon hade benbrott i höften (lårbenet, femur var brutet) som hade uppkommit för 48 timmar sedan. Efter att ha fått blodtransfusioner i flera timmar pga att benbrottet hade orsakat blodbrist så opererades hon äntligen.

Idag mår hon "bra", men ligger kvar på sjukhus och repar sig...hon är en riktig stålmormor. Släng dig i väggen stålmannen!

Så här efteråt kan man ju undra vilka de två killarna var som gick förbi hennes rum och såg henne ligga på golvet och lyfte upp henne.... Det var knappast sjuksköterskor för de borde ju ha berättat detta för läkaren.

...men jag lyckades ge Champions League final pokalen en puss ivarje fall när jag jobbade som frivillig. Så det så!

När arbetsdagen var över för mig (stack under andra halvlek) gick jag förbi ett förvaringsrum som hade dörren på glänt och fick plötsligt syn på pokalen.

-"Is this the real one? The REAL one?" utbrast jag till en kille från UEFA som nervöst nickade.

-"You MUST take a photo of me with it!" sade jag och killen gick nervöst med på det om vi gjorde det fort och ifall ingen såg det.

Andra bullar än Jimmy Jumps misslyckade försök under VM finalen...;-)

Om du vill läsa gammalt inlägg om Champions League finalen klicka här

...och försökte ta igen oss efter firandet av VM guldet dagen innan. Denna bild är gammal men stranden är den samma och det är jag som har tagit fotot. Killarna var tydligen lite uttråkade...:-).

För att komma ned till stranden Beliche (som ligger vid Sagres) måste du vara beredd på att gå i trappor. Det finns ingen toalett heller så du bör vara beredd på att hålla dig i ganska många timmar eller kissa i havet. Det gills väl? Nöden har ingen lag heter det ju och historierna som de lurar i ungarna i Spanien om att kloret gör så att kisset syns i poolen funkar ju inte heller här. ;-)

Beliche stranden har dock ett litet hak där man kan käka något (oftast bara grillade sardiner) och få sig nåt att dricka.

...igår heller trots att jag hade en atletico tröja på mig ned till stranden. :-( Det kanske inte förväntas av en fotbollsspelare att han skall gå fram till de med atletico tröjor på sig och erbjuda sig att ta ett foto av sig med dig med hans kamera då du har glömt din egen hemma i Madrid?! ;-)

Vi käkade lunch på samma restaurang igen och när vi kom dit kommenterade servitörerna genast min tröja:

- "Atletico de Madrid? Vet du att Simão sitter vid bordet därborta?"

- "Jaaaaaa, schyssssssssssss...vi har sett honom på stranden redan", svarade jag så tyst jag kunde och tyckte hela situationen var pinsam. MOI!?, tyckte det var pinsamt värre...det hade jag inte kunnat tro om mig själv. Jag som aldrig brukar vara blyg eller tycka nåt är pinsamt längre. :-)

Idag tycks Simão ha åkt hem för vi såg varken hans bil eller honom. Jag tröstar mig med bilden av Torres som under firandet av Spaniens VM guld hela tiden hade två atletico halsdukar på sig och ibland en flagga trots att han spelar i Liverpool nuförtiden.

Kom tillbaka till Atletico de Madrid "El Niño"!!!

...

Kolla in artikeln om Torres här

Om du vill se det direkt kan du klicka här

De har varnat folk via TV och i tidningar att de som är hemma bör stanna hemma pga att det är för mycket folk ute på gatorna. Vilken fest!!! ¡¡¡Vaya fiesta!!!

Idag sjunger jag också: "Yo soy español, yo soy españoooooooooool" (jag är spanjor, jag är spanjooooooooor) :-)))

¡¡¡Españaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa campeeeeeeeeeeooooooooooooooooooones!!!

Vilken rysare det blev igår kväll! Sambon "el gato" och jag satt på vårt favoritställe i Sagres (Portugal) tillsammans med ett gäng ganska tystlåtna spanjorer och ett annat gäng högljudda holländare och tittade på VM finalen.

Spanjorerna vågade inte riktigt hoppas på att de verkligen skulle vinna finalen och har hela tiden försynt svarat samma sak: "Vi vet inte om vi vinner, men vi hoppas det..."

Jag trodde faktiskt ett tag att det skulle bli samma visa som med Atletico....dvs. ett enda stort lidande och ett orättvist slut på finalen...men ICKE! :-)

Efter för många flasköl och en drink fick jag fira med vatten efteråt! Vilken fest det blev på "vår" bar "El Dromedario". :-)

Igår samsades vi om samma strand och restaurang tillsammans med Atletico de Madrid spelaren Simão Sabrosa! Vi visste att han befann sig här i Algarve just nu för vi hade sett hans bil (skrytbil...lätt att känna igen). Detta är en väldigt liten fiskeby där vi är och kvällen innan hade en kille berättat för oss att Simão var här på semester. Han har släkt som bor här och brukar vara här varje sommar.

Jag gick dock inte fram och fotade eller frågade efter en autograf. Inte för att jag skulle ha tyckt att det vore för pinsamt utan snarare för att jag (jag, alias japanen som ALLTID fotar) har glömt kvar kameran hemma i Madrid! Och vi skall vara här i 3 VECKOR.......UTAN kamera!!!!!!

En bild från stranden i fiskebyn som jag inte kommer att berätta vad den heter för det finns knappt några turister här och jag vill inte att några nya hittar hit! ;-)

...är jag INTE på men jag befinner mig dock på mina 2 veckors extra semester!

Igår var det 35 grader varmt och till middag åt jag något som heter "percebes" till förrätt och till efterrätt chokladmousse. Är det någon som är smart nog att lista ut var jag befinner mig? ;-)


Percebes

I varje fall så verkar det som att det kommer att gå igenom. Vi fick inga klagomål över de papper vi lämnade in i Fredags vid calle Gran Via 18 i varje fall. Mina adoptivmorföräldrar skulle egentligen ha följt med som vittnen då man måste ha med sig 2 stycken vittnen, då de ej kunde komma följde min spanska "cuñada" (svägerska) och "suegro" (svärfar) med istället.

Allt var väldigt officiellt och vi fick lämna in alla papper direkt när du har kommit in efter säkerhetskontrollen. Ja här i Spanien är det som på flygplatserna om du går till något statligt verk. Efter att papprena hade lämnats in gick vi vidare till en sal där vi (sambon "el gato", la cuñada, el suegro och jag) fick sätta oss framför ett skrivbord med stora flaggor bakom.

Det var en väldigt seriös och högtidlig kvinna som satt framför oss som någon sorts "domare". Hon upplyste oss om att foton kunde tas i denna sal, men inget ris fick slängas på de lyckliga paret...

Vittnena skrev under pappret där de intygar att vi, paret, som vill bli sambo har bott ihop i minst 12 månader innan. Vi satt alla och fnissade för fullt (ganska glada i hatten efter vinet och drinkarna som hade intagits under lunchen innan) åt den ganska löjliga situationen. Kvinnan var dock väldigt seriös tills hon insåg att detta kanske inte var den viktigaste dagen i våra liv direkt, då vi inte kunde sluta fnissa. Hon började istället le och skämta och till slut sade hon att "el novio ya puede besar la novia" (brudgummen kan nu kyssa bruden) och vi exploderade av skratt.

När vi kom ut på gatan så slängdes det dock ris på oss två till slut... "La cuñada" och "la suegra" (svägerskan) hade varit inne hos "el chino" (kineser här har billiga butiker med godis, vissa livsmedel och sånt)och köpt ris.

Nu tar det tydligen upp till två månader tills man vet om det har gått igenom eller inte (alla papper är ok). Det allra viktigaste är ivarje fall avklarat. Vi fick vårt papper "el justificante" (intyg, verifikation) som visar att vi har gjort detta och som skall lämnas in till våra jobb. Här i Spanien får man nämligen 2 VECKORS EXTRA SEMESTER för att man blir sambos officiellt (räknas som att man gifter sig)!

Jag har bara en kommentar till det: ¡Viva los novios!(Leve bröllopsparet!) ;-)

...efter tre dagar i oändliga bilköer så bestämde jag att det var inte värt att åka till kontoret idag. Igår satt jag i trafiken i nästan två timmar (utan luftkonditionering!) och min resväg till jobbet är normalt sett med mycket trafik 40 minuter. Så där har det varit varje dag denna vecka eftersom de som jobbar för Metron (tunnelbanan) strejkar.

Kolla in bilderna på kaoset under dessa dagar i tidningen El País. Det var meningen att metron skulle fungera med minsta möjliga service men de stängde metron helt och hållet och de flesta hade inga alternativ som bil eller buss, så de fick gå till sina jobb...

Igår fanns det upp till 300 kilometer bilköer...Público.

Hur som helst så fick jag nog av bilköerna och värmeslaget jag höll på att drabbas av igår, så idag jobbar jag hemifrån och imorgon har jag SEMESTER!!!